Bortom jämställdhet
Jag ser det inte som teaterns uppgift att propagera för jämställdhet. Teater kan mycket gärna vara samhällsengagerad, men konstartens styrka är inte framförandet av åsikter. Det är dock ett misstag att utgå ifrån att teatern är neutral när det gäller jämställdhet. Teatern producerar ideologi kring jämställdhet, vare sig den vill eller inte, eftersom den gestaltar kvinnor och män, på vissa sätt, i vissa historiska kontexter. Teatern gestaltar t.ex. ofta situationer där kvinnor är underordnade män, utan att detta problematiseras. Att behandla ojämställdhet på teaterscenen som en icke-fråga, kan ses som ett propagerande för ojämställdhet.
Teatern är med i ett producerande av verklighet. Teatern skapar förståelse inte bara av vad som är normalt/annorlunda, utan av vad som alls uppfattas som verkligt. Ett exempel: I en kommun som pga nya lagar måste anpassa sina lokaler för funktionshindrade, sägs: “Men här finns det ju nästan inga rullstolsburna”. Ramper måste dock byggas och hissar installeras, och så görs. Småningom börjar människor i rullstolar dyka upp på biblioteket och i gallerian; de finns mitt i centrum. Kommunens “verklighet” har då förändrats och invånarnas syn på vad en människa är, har påverkats. Konstnärens val, vare sig de är medvetna eller omedvetna, är som dessa ramper – de skapar en viss uppfattning av vad som alls är verkligt.
Göra osynligt synligt
Konsten producerar verklighet. Den som utbildar sig i ett konstnärligt yrke måste intressera sig för hur det där producerandet går till. Vad berättas? Vad berättas inte? Hur berättar jag det jag avser att berätta? Vad berättar jag utan att veta om det? Vems ärenden går jag och är det det jag vill? Konkret: Hur gör jag mig förstådd? Vilka signaler sänder jag ut? Vad projiceras på min kropp? Etc.
Hur vi förstår vad det är att vara människa styrs av normer för “man” och “kvinna”, dvs genus, men också av normer för klass, utseende, etnicitet… Dessa normer utövar makt, de synliggör och osynliggör. Säger vi byggnadsingenjör, tänker vi man. Ser vi läppstift, tänker vi kvinna. Det som inte passar in i förväntningarna, skaver, eller uppfattas inte alls.
En konstärs uppgift är bl.a. att göra det osynliga synligt. En konstnär som arbetar med dramtiskt berättande kan använda den friktion, det motstånd, det överraskande, som ett medvetet förhållningssätt till normer erbjuder.
Undersökandet kräver verktyg
Ur mitt tal vid kick-offen för Att Gestalta Kön-projektet på Teaterbiennalen i Örebro:
Vi som skådespelare har skyldigheter dels mot dramatikerns berättelse; vi måste, utan förutfattade meningar, undersöka och öppna oss för materialet, veta något om den tid det skrevs i och med vilka avsikter det skrevs. Vi har också skyldigheter gentemot den tid vi spelar i; vi måste hitta uttryck som äger giltighet och utmanar idag. För att kunna upfylla dessa båda skyldigheter, kan vi inte ha på oss våra heteronormativa glasögon, för då ser vi bara en liten del av verkligheten (eller bara en av de många verkligheterna).
God och långsiktig skådespelarträning borde inte behöva den feministiska eller den queera verktygslådan. De svåra frågorna borde ställas ändå. Undersökandet borde ändå utmana invanda föreställningar och normer. Men det finns tabuer och rädsla, det finns ett religiöst och ett patriarkalt arv, det finns en väl utvecklad känsla för Ordning. Så vi tar fram vår verktygslåda, skruvar här och oljar där, så ska ni se att vi får syn på verkligheterna där ute och där inne. Och när vi börjat titta blir snart inget mer sig likt.
Genusarbetet på teatern är för mig inte främst ideologiskt, utan ingår bland skådespelarens nödvändiga verktyg. En skådespelare som inte kan spänna av blir begränsad, en som inte har medvetenhet om genus, likaså. Avspänning och genusarbete är exempel på det som behövs för att kunna gestalta det man vill, som man vill.
