Pelle Pedagog

I vinter har jag undervisat på StDH, på Anadolu University och på frigruppen Tiyatro Boyalı Kuş, i Turkiet. Jag har hållit kurs för Kulturkraft Väst i Göteborg och på Teaterhögskolan i Malmö.

Nedan ses en samling citat från några av deltagarna.

“Jag vill tacka för en fantastisk dag, eller dagar. Du är så inspirerande och motiverande och jag finner inte ord.” Richard Kolnby, rörelselärare, Teaterhögskolan i Malmö, 2012

“Jag fick med mig mycket bra saker. En djupare förståelse för hur man kan ta sig an texter, situationer och karaktärer. Vidare fick jag insikter som kommer hjälpa mig i kommunikationen med skådespelare.” Carl-Johan Karlsson, registudent, StDH, 2011.

“Jag och de andra studenterna törstar efter denna kunskap och hade önskat att du var en del av vår skola och utbildning. Alla vill lära sig mer om Genus och Makt och därför är det underligt att vi inte får mer praktisk och teoretisk kunskap i utbildningen.” Julia Frisberg, student, Teaterhögskolan i Malmö, 2012

“Det var en stor fördel i arbetet, tycker jag, att du också är skådespelare. Det kändes tydligt att du vet vad skådespelare behöver för att kunna “komma loss” i gestaltningssituationen. Du vet vad som inspirerar! Och du vet hur! Dina omfattande teoretiska kunskaper delade du med dig av på ett engagerat och prestigelöst sätt. Och teorin kompletterade det ovärderliga praktiska undersökandet och det lustfyllda arbetet “på golvet”! Jag hade så ROLIGT!” Moa Myrén, Skådespelare

“Pelle skapade en mycket positiv stämning. Upplägget med föredrag, praktiska övningar och diskussioner var mycket genomtänkt och konstruktivt.” Stellan Larsson, Dramaturg

“Jag fick konkreta övningar att använda för att göra mig själv förstådd i mitt normkritiska arbete inom teatern…Det var oerhört givande att jobba efter bilder, föreställningar och iscensätta könet i kroppen. Det mäktes så tydligt det omedvetna kroppsspåkets betydelse.Cecilia Grönkvist, Manusförfattare, Skådespelare

“Efter några dagars kurs med Pelle Hanaeus tycker jag mig ha anammat ett sätt att ifrågasätta/granska/belysa synen på kön och genus utan att framstå som obstinat. Och det tycker jag är skönt.” Åsa Gustafsson, skådespelare, dramatiker, regissör


Skriv för frihet – Amnestys bloggstafett går vidare!

Sedan 2005 har jag haft privilegiet att då och då resa ut i världen med Clowner utan Gränser. Det har inneburit att jag med egna ögon sett att det inte finns någon rättvisa för de fattiga. Jag har sett hur mänskliga rättigheter snabbt berövas dem som flyr ett krig. Jag har märkt att yttrandefrihet ofta saknas av dem som också saknar hopp om framtiden.

Den här stafetten, som jag fått äran att föra vidare, handlar om yttrandefrihet.

Jag tänker på de 15-åriga killarna jag pratade med efter en clownföreställning på en dammig fotbollsplan i Kiziba Refugee Camp, högt upp på en av Rwandas gröna kullar. Långt i öster skymtade Kongo, som killarnas föräldrar en gång flytt. Killarna själva var födda i lägret. Flyktingskapet var deras identitet. De var smala och undernärda, men de fick mat varje dag, om än enahanda. De talade riktigt bra engelska och nån talade visst franska också. Sjukvården i lägret var bättre än i de rwandiska byarna runtomkring. Men de här killarna hade inget hopp om sin framtid. De var helt isolerade från omvärlden. Till Kongo kunde de inte återvända, ens om det vore fredligt där, för de hade inga kunskaper som skulle hålla dem vid liv i en sådan miljö. Rwanda ville inte ha dem. Det fanns inte internet i lägret och resan ner till närmaste uppkopplade by var ganska lång och ingen hade pengar att betala vare sig transport eller avgifter. Så de lever i ett vakuum, överlever, men för vad? En isborr av hopplöshet i bröstet. Sorgsna leenden, försök av vara glada och nyfikna på oss besökare, spår av stolthet. Trötthet.

Men vi andra kan föra dessa barns talan. Vi kan veta att de finns där, i lägren, på barnhemmen, i slummen. Vi kan åberopa deras rättigheter och kräva att de ges en chans till liv.

Igår var jag på Transgender day of remembrance, på Teater Pero i Stockholm. Där fanns många goda exempel på överlevnad i en fientligt sinnad värld. Där påmindes också om dem som förlorats på vägen, som dödats av andras hat, eller av egen smärta. Tillsammans ritar offren upp ett tydligt mönster av förtryck, från osynliggörande i historieundervisning, till förlöjliganden i offentligheten, till okunskap hos eliten, till våldet på gatan.

De osynligas frihet att yttra sig behöver mer än rättsligt stöd för att garanteras. Den vars erfarenhet aldrig efterfrågas – eftersom den så länge förnekats, patologiserats, förlöjligats – behöver först få höra att den alls finns. Den unga transpersonen och den som fötts, växt upp och förväntar sig att dö i ett flyktingläger, delar ibland samma tystnad. Så kan det förbli, om inte vi använder våra röster till att säga: ”Jag ser dig. Jag undrar hur du har det. Tala, så ska jag göra din stämma hörd!”

Vilka äger medierna…

På Teater Pero spelade duon Hängslena brinner en låt om det bruna Europa, det högerextrema Europa, som blint för historien hatar sig fram mot makten. Framträdandet fick mig att undra varför vi inte ser mer protester mot högerextremism i svensk television. Varför spelas inte sådana här låtar i Gokväll? Är det så långt från mainstream att kritisera nynazister, att det blir ”för politiskt” för att höras i mainstream-media? Eller har vår yttrandefrihet mist sitt värde, när ingen längre yttrar sig på ett sätt som innebär minsta ekonomisk eller karriärmässig risk. Vad gör journalisterna och de som äger medierna? Vad gör vi som mediekonsumenter?

Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj Skriv för livet. Mer information om bloggstafetten, Skriv för livet och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett

Nu lämnar jag över stafettpinnen till Marian Bergroth som bloggar på adressen http://www.fulldelaktighet.nu. Jag hoppas vi blir många som kommit i mål den 10 december som är dagen för mänskliga rättigheter!

bloggstafett

Snart kommer mitt bidrag i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet. Först ska jag iväg till Teater Pero här i Stockholm, där Transgender day of rememberance firas ikväll. Jag ska medverka med en text från min föreställning “Berättelser från stranden”. Kl 19.00, Sveavägen 114. Andra medverkande är Aleksa Lundberg, Tiina Rosenberg och Tasso Stafilidis.

Under 2010 dödades 9 transpersoner i Turkiet. Hittills i år har 8 dödats. Hatbrott. Tystnad. Skam. Scum.

Human Rights Forum, Stockholm 2011

This was the 10th Human Rights Forum (MR-dagarna) in Stockholm. In one of the first years, I participated with the kids from Kunq, who appeared as cross-dressed catering staff, as a reminder of LGBTQ-people. This year I participated as MC for the opening- and closing events, and for the entertainment during the dinner. I wore a simple rainbow badge, but it meant a lot to me. In the UN declaration of human rights, from 1948, there is no mentioning of sexual identity, etc, and the family is called “…the natural and fundamental group unit of society…”. A rainbow still means a lot. It’s not like I saw anybody else with a LGBTQ-symbol, those days.

I would like to write more about the pros and cons of being an openly non-straight (theatre-) person in Stockholm, but it is so difficult to know A) how people perceive me and B) how much of that has to do with my sexual identity. I do know that if I had lived in a straight relationship for several years, my life would be very different.

Most of all, during this forum, I represented Clowns without Borders, of course. Had I had more time on stage I would have liked to share some stories from the expeditions. The theme for the forum was migration, citizenship, and the question if human rights are without borders. When going to areas of crisis, like the refugee camps in Dadaab, Kenya, or Moldovan orphanages, it is obvious that there are few rights for the poor.

Berättelser från stranden – ett solo om att hålla sig flytande

Upp på scenen!

För fyra år sedan spelade jag några texter av David Cale, med titeln “Djupt i en dröm om dig”. Nu har jag skrivit till några egna texter, inspirerade av Cales, och anlitat gitarristen Erik Hansson. Tillsammans gör vi nu föreställningen

Berättelser från stranden – ett solo om att hålla sig flytande.

Scen: Bryggan, Stockholms Stadsteater

Tid: Tor 4 aug kl 17.00, fre 5 aug kl 21.00. (Kom i god tid, då det är fri entre och inget bokningssystem!)

Rwanda 3

Ministry of Youth

A meeting room with tables placed in a square, advisors to the Minister behind their laptops (which they frequently attend to) and us (Clowns without Borders, Sweden) promoting the Gisenyi Acrobats, so that their organisation may get a higher formal status as official partner to the ministry. (The Minister herself attends a cabinet meeting with the President, at Hotel Serena in Gisenyi, where we had breakfast last week.)

The meeting seems to be a successful starting point for work on a higher level, for our friends. At the same time, the Rwandan administration is slowly starting to value sport and cultural activities for it’s youth as important for the development of a country. My amateur opinion is that economic growth in this country, to lead to anything for the individual citizens, must be accompanied by cultural development, even if that will create bumps in the road for the politicians. Freedom of speech and mind, expressions of individuality with solidarity, not patriotism, is what builds a sustainable Rwanda.

Gihembe and Nyabiheke

My teacher-college Nalle leads the tour to two more refugee camps for Congolese people, Gihembe and Nyabiheke. I stay behind for meetings and curing sun-stroke.

The group, I am told, is met by thousands of kids, immediately surrounding them as they exit the bus. The first show is chaotic, with the usual upsetting scenes of grownups with sticks, beating small children to control the crowd. But at the same time there is enough positive excitement in the crowd to give them positive memories and inspiration for months to come. Months, by the way, where the camp most likely will have no visitors, except from the people working there.

For the show in the second camp, the group is better prepared and has adjusted the show to fit this kind of crowd. The students are happy and I think a little bit proud of their accomplishments of the day. Nalle reminds them that we are sometimes attempting the impossible, when performing in these situations, with the small resources we have. The attempt, the mere being there, the caring, is a lot of the times half the accomplishment.

Huge dams of frustration are building up in camps like this, around the world. We are but a safety valve of laughter.

Rwanda 2

Kiziba Camp for Congolese refugees sits on a hill just below one ofRwanda’s highest points. It overlooks lake Kiwu, shining like silver far below. This is one of the more stunningly beautiful camp locations I’ve seen, for children with an unusually good primary school education, a little bit of food, some healthcare, and no hope for the future.

Beyond Lake Kiwu, the “Democratic” Republic of Congo, where this very day there was an attempt to shoot President Kabila. No one knows how these developments of the Congolese crisis will affect the future of the children in our audience.

We set up stage at a muddy football field, just below the nursery school, and place the rented generator far away enough not to let it’s noise disturb the show. A big blue snake of 3-5 year-olds crawls down the hillside. The children orderly but playfully march with exaggerated, military arm movements, and are carefully seated on the ground around our roped-off playing area. These kids are amazed and puzzled more that entertained, and the clowns are struggling to get the kind of laughing response they are trying to get used to. But during and after the show there is a feeling of comfort and cosiness in and around the audience, and there are many meetings and touches and curious smiles. Some poor and really dirty kids from the neighbouring Rwandan village drop in and sit next to the uniformed refugees. They share language, as all these children are born here, but there are strong outside forces dividing them, when it comes to legal status. Who is better off? That’s a difficult one. Poverty doesn’t allow for more freedom than the freedom attained in a refugee camp. Anyway, some freedom of mind may be reached, and hopefully our visit is an aid to such development of young minds.

After lunch we perform another show at the same place; this time for 6-7 year-olds, who come tumbling onto the field, some yelling “Circus!” and doing cartwheels. These are about 800, but we manage to seat them well on three sides of a big square. I walk around and pull kids who sit on their heals, to a butt-sitting position, which makes it more difficult for them to suddenly stand up and block the view for the ones behind. If that happens, the audience will most definitely start to move forward and especially with larger and older audiences, you’ll be in a potentially dangerous situation. But this show goes really well, with “Ahhhh!”s and “Ohhh!”s and clapping. Especially older kids who drop in after school, laugh at the clown-skits and magic-tricks. The Gisenyi Acrobats, as always, do a great job and bring down applause after applause.

Today I do the same mistake as always, and get carried away by playing with kids, after the shows. I run in the sun on high altitude, and meet and greet hundreds of kids and youth. I do “stupid human tricks” and partner acrobatics, I let them touch my skin in amazement, I have conversations about the world and nothing, I chase the ones who want to be chased and hug the hugy ones. In the evening I collapse in my bed, feeling nauseous and realise this was but one day in a camp-environment – the only place these kids know. But the work that is offered to me in these places is obviously very important, as it is given to me directly by some of the most vulnerable children in the world. I feel incredible privilidged and grateful to be able to perform such tasks, litterally on top of the world.

Rwanda 1

I didn’t know volcanoes glow in the dark, but crossing the bumpy lake Kiwu, on our way home from the prison island Iwawa, the pinkish cloud above the summit navigated us back to Gisenyi town. It rained, but the old passenger boat had a wooden roof. Water splashed from the side in our faces, and I lent a pair of warm socks to the youngest of the acrobats girls – a bit worried by the crossing, but courageous – for them to wipe their faces with, sock on hand.

I bet Nicolas Niyongabo, the 32 year old coordinator of this Rwandan “correction facility” on Iwawa never red Richard Burroughs’s A clockwork orange, as he then wouldn’t be so un-conflicted in his praise of the efforts of the Rwandan state to rehabilitate it’s young former street kids and drug-abusers.

Boys in their late teens and early twenties, sitting in tight rows on a dusty hillside, waiting for the sign to enter the kitchen hall, where they get their plate of beans and maize, parading out on the other side, to another slope and there quickly eating it, before returning to the big opening where we will perform our second show of the day. I see boys pulling down their beige uniform pants below their butts as they bend to sit, not as a fashion statement, but as a result of getting less trouble if their underpants are dusty, rather than the uniform. Focus here is on discipline, and there is a hierarchal system within the 1600 head “student” body, creating some self control. Some boys wear vests, other carry sticks, presumably as signs of their position in the pecking order.

Few text about Rwanda, written by a western pen during the last 16 years, omits the word genocide. In this text those crimes against humanity, committed in Rwanda in the 90’s, come in as part of an explanation of the Rwandan restrictions of freedom of the press and other signs of dictatorship. The genocide seems to excuse or justify the president’s control of the country. It mustn’t happen again. There is need for stability and economic growth. Drug abuse must be fought with great effort. But who draws the line between need for control and the rights of the individual?

According to staff on Iwawa, there are no ways to appeal if you’ve for instance been falsely accused of a crime and sent to the island. This one year old institution is no exception: There is no justice for the poor. But for some of the more ghost-like boys, Iwawa most likely has saved their lives. They are fed, taught basic skills, and perhaps they can form a positive identity as citizens, not outcast. But the horrors of imprisonment and repression are lurking under the surface. What kind of monsters may come out of that? In about six months the first group of inmates are released and reinstalled into society, I was told. Hopefully the Rwandan system will have enough strength to welcome them back.

On the wall of the acrobats’ house in Gisenyi, there is a cooking schedule, beside a comic strip telling the story about Elisée’s forming of the group, the meeting with Swedish artists Camilla Rud and Karin Svensson from Clowns without Borders and the bright future of these former street kids. Here we see great poverty and despair turned into milder poverty and hope, solidarity and safety. The acrobatics training, on a high international level, is the tool for development. The care for the smallest runs through everything this collective does.

To be continued…