TEDx

It’s been another rewarding couple of days in Göteborg. Last time I visited was in June, to lead a seminar on casting for the Actor’s Union, take part in the LGBTQ-festival and see two good shows at the city theatre. This time it was an even more special occasion, that I’ve been preparing for during a good part of the last month; I was invited to to a TEDx talk. The theme of this TEDx day was Beyond borders, and naturally Clowns without Borders had been asked to contribute. I gladly signed up to do it.

The old Lorensbergsteatern, where many a comedy show have met laughing audiences, was the venue. 20 speakers had been invited to share something they were passionate about. The whole event was live streamed (and will be found at www.tedxgoteborg.com – Beyond borders). My friends’ reactions to me doing the talk added to the understanding that this was something major. I decided to come well prepared, had rehearsed twice with small audiences, got some really valuable feed-back, and finally ended up with a seventh version of the text, and numerous photos in a power-point document.

On the evening before, at the hotel, I ironed my favorite shirt, timed the final version of the talk again, and put my “in-case-of-black-out notes” in a pocket. On my way to the event, the next morning, the note had fallen out of the pocket, and I decided not to return and look for it, but to just go for it, trusting I know what to say.

Fortunately, I’m the second speaker of the day, so I don’t have to spend the whole day in anticipation. The first speaker is, fittingly, an Israeli street artist who has made art on the Israeli wall, on the Palestinian side. He talks about art as a way to bring people together. And then the MC introduces me by talking about his visit to the refugee camps in Dadaab, making the kids there laugh. All is good, and as I enter the stage I am hopefull.

I haven’t seen the filmed talk yet, but it felt good to do it. I was relaxed enough. People laughed, some cried, and the 400 people listened to me, and looked at the children and clowns in my pictures with great concentration. I feel good.

During these days I also had the chance to meet the managing directors of both Stora Teatern and Backa Teater, to plan for the clown-show I’m directing in the spring. More about this later!

Pelle Pedagog

I vinter har jag undervisat på StDH, på Anadolu University och på frigruppen Tiyatro Boyalı Kuş, i Turkiet. Jag har hållit kurs för Kulturkraft Väst i Göteborg och på Teaterhögskolan i Malmö.

Nedan ses en samling citat från några av deltagarna.

“Jag vill tacka för en fantastisk dag, eller dagar. Du är så inspirerande och motiverande och jag finner inte ord.” Richard Kolnby, rörelselärare, Teaterhögskolan i Malmö, 2012

“Jag fick med mig mycket bra saker. En djupare förståelse för hur man kan ta sig an texter, situationer och karaktärer. Vidare fick jag insikter som kommer hjälpa mig i kommunikationen med skådespelare.” Carl-Johan Karlsson, registudent, StDH, 2011.

“Jag och de andra studenterna törstar efter denna kunskap och hade önskat att du var en del av vår skola och utbildning. Alla vill lära sig mer om Genus och Makt och därför är det underligt att vi inte får mer praktisk och teoretisk kunskap i utbildningen.” Julia Frisberg, student, Teaterhögskolan i Malmö, 2012

“Det var en stor fördel i arbetet, tycker jag, att du också är skådespelare. Det kändes tydligt att du vet vad skådespelare behöver för att kunna “komma loss” i gestaltningssituationen. Du vet vad som inspirerar! Och du vet hur! Dina omfattande teoretiska kunskaper delade du med dig av på ett engagerat och prestigelöst sätt. Och teorin kompletterade det ovärderliga praktiska undersökandet och det lustfyllda arbetet “på golvet”! Jag hade så ROLIGT!” Moa Myrén, Skådespelare

“Pelle skapade en mycket positiv stämning. Upplägget med föredrag, praktiska övningar och diskussioner var mycket genomtänkt och konstruktivt.” Stellan Larsson, Dramaturg

“Jag fick konkreta övningar att använda för att göra mig själv förstådd i mitt normkritiska arbete inom teatern…Det var oerhört givande att jobba efter bilder, föreställningar och iscensätta könet i kroppen. Det mäktes så tydligt det omedvetna kroppsspåkets betydelse.Cecilia Grönkvist, Manusförfattare, Skådespelare

“Efter några dagars kurs med Pelle Hanaeus tycker jag mig ha anammat ett sätt att ifrågasätta/granska/belysa synen på kön och genus utan att framstå som obstinat. Och det tycker jag är skönt.” Åsa Gustafsson, skådespelare, dramatiker, regissör


Skriv för frihet – Amnestys bloggstafett går vidare!

Sedan 2005 har jag haft privilegiet att då och då resa ut i världen med Clowner utan Gränser. Det har inneburit att jag med egna ögon sett att det inte finns någon rättvisa för de fattiga. Jag har sett hur mänskliga rättigheter snabbt berövas dem som flyr ett krig. Jag har märkt att yttrandefrihet ofta saknas av dem som också saknar hopp om framtiden.

Den här stafetten, som jag fått äran att föra vidare, handlar om yttrandefrihet.

Jag tänker på de 15-åriga killarna jag pratade med efter en clownföreställning på en dammig fotbollsplan i Kiziba Refugee Camp, högt upp på en av Rwandas gröna kullar. Långt i öster skymtade Kongo, som killarnas föräldrar en gång flytt. Killarna själva var födda i lägret. Flyktingskapet var deras identitet. De var smala och undernärda, men de fick mat varje dag, om än enahanda. De talade riktigt bra engelska och nån talade visst franska också. Sjukvården i lägret var bättre än i de rwandiska byarna runtomkring. Men de här killarna hade inget hopp om sin framtid. De var helt isolerade från omvärlden. Till Kongo kunde de inte återvända, ens om det vore fredligt där, för de hade inga kunskaper som skulle hålla dem vid liv i en sådan miljö. Rwanda ville inte ha dem. Det fanns inte internet i lägret och resan ner till närmaste uppkopplade by var ganska lång och ingen hade pengar att betala vare sig transport eller avgifter. Så de lever i ett vakuum, överlever, men för vad? En isborr av hopplöshet i bröstet. Sorgsna leenden, försök av vara glada och nyfikna på oss besökare, spår av stolthet. Trötthet.

Men vi andra kan föra dessa barns talan. Vi kan veta att de finns där, i lägren, på barnhemmen, i slummen. Vi kan åberopa deras rättigheter och kräva att de ges en chans till liv.

Igår var jag på Transgender day of remembrance, på Teater Pero i Stockholm. Där fanns många goda exempel på överlevnad i en fientligt sinnad värld. Där påmindes också om dem som förlorats på vägen, som dödats av andras hat, eller av egen smärta. Tillsammans ritar offren upp ett tydligt mönster av förtryck, från osynliggörande i historieundervisning, till förlöjliganden i offentligheten, till okunskap hos eliten, till våldet på gatan.

De osynligas frihet att yttra sig behöver mer än rättsligt stöd för att garanteras. Den vars erfarenhet aldrig efterfrågas – eftersom den så länge förnekats, patologiserats, förlöjligats – behöver först få höra att den alls finns. Den unga transpersonen och den som fötts, växt upp och förväntar sig att dö i ett flyktingläger, delar ibland samma tystnad. Så kan det förbli, om inte vi använder våra röster till att säga: ”Jag ser dig. Jag undrar hur du har det. Tala, så ska jag göra din stämma hörd!”

Vilka äger medierna…

På Teater Pero spelade duon Hängslena brinner en låt om det bruna Europa, det högerextrema Europa, som blint för historien hatar sig fram mot makten. Framträdandet fick mig att undra varför vi inte ser mer protester mot högerextremism i svensk television. Varför spelas inte sådana här låtar i Gokväll? Är det så långt från mainstream att kritisera nynazister, att det blir ”för politiskt” för att höras i mainstream-media? Eller har vår yttrandefrihet mist sitt värde, när ingen längre yttrar sig på ett sätt som innebär minsta ekonomisk eller karriärmässig risk. Vad gör journalisterna och de som äger medierna? Vad gör vi som mediekonsumenter?

Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj Skriv för livet. Mer information om bloggstafetten, Skriv för livet och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett

Nu lämnar jag över stafettpinnen till Marian Bergroth som bloggar på adressen http://www.fulldelaktighet.nu. Jag hoppas vi blir många som kommit i mål den 10 december som är dagen för mänskliga rättigheter!

bloggstafett

Snart kommer mitt bidrag i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet. Först ska jag iväg till Teater Pero här i Stockholm, där Transgender day of rememberance firas ikväll. Jag ska medverka med en text från min föreställning “Berättelser från stranden”. Kl 19.00, Sveavägen 114. Andra medverkande är Aleksa Lundberg, Tiina Rosenberg och Tasso Stafilidis.

Under 2010 dödades 9 transpersoner i Turkiet. Hittills i år har 8 dödats. Hatbrott. Tystnad. Skam. Scum.

Human Rights Forum, Stockholm 2011

This was the 10th Human Rights Forum (MR-dagarna) in Stockholm. In one of the first years, I participated with the kids from Kunq, who appeared as cross-dressed catering staff, as a reminder of LGBTQ-people. This year I participated as MC for the opening- and closing events, and for the entertainment during the dinner. I wore a simple rainbow badge, but it meant a lot to me. In the UN declaration of human rights, from 1948, there is no mentioning of sexual identity, etc, and the family is called “…the natural and fundamental group unit of society…”. A rainbow still means a lot. It’s not like I saw anybody else with a LGBTQ-symbol, those days.

I would like to write more about the pros and cons of being an openly non-straight (theatre-) person in Stockholm, but it is so difficult to know A) how people perceive me and B) how much of that has to do with my sexual identity. I do know that if I had lived in a straight relationship for several years, my life would be very different.

Most of all, during this forum, I represented Clowns without Borders, of course. Had I had more time on stage I would have liked to share some stories from the expeditions. The theme for the forum was migration, citizenship, and the question if human rights are without borders. When going to areas of crisis, like the refugee camps in Dadaab, Kenya, or Moldovan orphanages, it is obvious that there are few rights for the poor.

Berättelser från stranden – ett solo om att hålla sig flytande

Upp på scenen!

För fyra år sedan spelade jag några texter av David Cale, med titeln “Djupt i en dröm om dig”. Nu har jag skrivit till några egna texter, inspirerade av Cales, och anlitat gitarristen Erik Hansson. Tillsammans gör vi nu föreställningen

Berättelser från stranden – ett solo om att hålla sig flytande.

Scen: Bryggan, Stockholms Stadsteater

Tid: Tor 4 aug kl 17.00, fre 5 aug kl 21.00. (Kom i god tid, då det är fri entre och inget bokningssystem!)

Rwanda 3

Ministry of Youth

A meeting room with tables placed in a square, advisors to the Minister behind their laptops (which they frequently attend to) and us (Clowns without Borders, Sweden) promoting the Gisenyi Acrobats, so that their organisation may get a higher formal status as official partner to the ministry. (The Minister herself attends a cabinet meeting with the President, at Hotel Serena in Gisenyi, where we had breakfast last week.)

The meeting seems to be a successful starting point for work on a higher level, for our friends. At the same time, the Rwandan administration is slowly starting to value sport and cultural activities for it’s youth as important for the development of a country. My amateur opinion is that economic growth in this country, to lead to anything for the individual citizens, must be accompanied by cultural development, even if that will create bumps in the road for the politicians. Freedom of speech and mind, expressions of individuality with solidarity, not patriotism, is what builds a sustainable Rwanda.

Gihembe and Nyabiheke

My teacher-college Nalle leads the tour to two more refugee camps for Congolese people, Gihembe and Nyabiheke. I stay behind for meetings and curing sun-stroke.

The group, I am told, is met by thousands of kids, immediately surrounding them as they exit the bus. The first show is chaotic, with the usual upsetting scenes of grownups with sticks, beating small children to control the crowd. But at the same time there is enough positive excitement in the crowd to give them positive memories and inspiration for months to come. Months, by the way, where the camp most likely will have no visitors, except from the people working there.

For the show in the second camp, the group is better prepared and has adjusted the show to fit this kind of crowd. The students are happy and I think a little bit proud of their accomplishments of the day. Nalle reminds them that we are sometimes attempting the impossible, when performing in these situations, with the small resources we have. The attempt, the mere being there, the caring, is a lot of the times half the accomplishment.

Huge dams of frustration are building up in camps like this, around the world. We are but a safety valve of laughter.

Rwanda 2

Kiziba Camp for Congolese refugees sits on a hill just below one ofRwanda’s highest points. It overlooks lake Kiwu, shining like silver far below. This is one of the more stunningly beautiful camp locations I’ve seen, for children with an unusually good primary school education, a little bit of food, some healthcare, and no hope for the future.

Beyond Lake Kiwu, the “Democratic” Republic of Congo, where this very day there was an attempt to shoot President Kabila. No one knows how these developments of the Congolese crisis will affect the future of the children in our audience.

We set up stage at a muddy football field, just below the nursery school, and place the rented generator far away enough not to let it’s noise disturb the show. A big blue snake of 3-5 year-olds crawls down the hillside. The children orderly but playfully march with exaggerated, military arm movements, and are carefully seated on the ground around our roped-off playing area. These kids are amazed and puzzled more that entertained, and the clowns are struggling to get the kind of laughing response they are trying to get used to. But during and after the show there is a feeling of comfort and cosiness in and around the audience, and there are many meetings and touches and curious smiles. Some poor and really dirty kids from the neighbouring Rwandan village drop in and sit next to the uniformed refugees. They share language, as all these children are born here, but there are strong outside forces dividing them, when it comes to legal status. Who is better off? That’s a difficult one. Poverty doesn’t allow for more freedom than the freedom attained in a refugee camp. Anyway, some freedom of mind may be reached, and hopefully our visit is an aid to such development of young minds.

After lunch we perform another show at the same place; this time for 6-7 year-olds, who come tumbling onto the field, some yelling “Circus!” and doing cartwheels. These are about 800, but we manage to seat them well on three sides of a big square. I walk around and pull kids who sit on their heals, to a butt-sitting position, which makes it more difficult for them to suddenly stand up and block the view for the ones behind. If that happens, the audience will most definitely start to move forward and especially with larger and older audiences, you’ll be in a potentially dangerous situation. But this show goes really well, with “Ahhhh!”s and “Ohhh!”s and clapping. Especially older kids who drop in after school, laugh at the clown-skits and magic-tricks. The Gisenyi Acrobats, as always, do a great job and bring down applause after applause.

Today I do the same mistake as always, and get carried away by playing with kids, after the shows. I run in the sun on high altitude, and meet and greet hundreds of kids and youth. I do “stupid human tricks” and partner acrobatics, I let them touch my skin in amazement, I have conversations about the world and nothing, I chase the ones who want to be chased and hug the hugy ones. In the evening I collapse in my bed, feeling nauseous and realise this was but one day in a camp-environment – the only place these kids know. But the work that is offered to me in these places is obviously very important, as it is given to me directly by some of the most vulnerable children in the world. I feel incredible privilidged and grateful to be able to perform such tasks, litterally on top of the world.