Nytt jobb från augusti! RTV teater.

Ja, ryktena talar sant, jag har fått tjänsten som Konstnärlig Ledare för Regionteater Väst i Uddevalla!

Tjänsten är på två år, med möjlighet till förlängning och jag börjar i augusti 2013.

Teatern turnérar i Västra Götaland, ett område stort som Nederländerna, och målgruppen är barn från 6-15 år.

Jag är jätteglad, smått överväldigad och huvudet snurrar av idéer. De senaste åren har jag börjat längta mer och mer till institutionsteaterns värld, efter många år i det s.k. fria kulturlivet. Jag längtar efter den fokusering på teatern, konstformen, som ett väl fungerande teaterhus erbjuder och jag längtar efter att arbeta med andra teaternördar/-specialister. Det finns kort sagt mycket jag längtar till, som jag ser erbjuds mig på RTV!

Men först ska jag lyssna och lära och lära känna och sen kan arbetet starta på riktigt.

Fram till dess kommer jag ha fullt upp med förberedelserna för Drömturnén och föreställningen Drömställe, som kommer till RTV i vecka 18 och till Backa Teater i Göteborg i vecka 19.

Nu ska jag till Södra Teatern och se Riksteaterns “Brun utan sol”! Glad.

Rehearsals for CWB expedition

A simple clown-show, to be performed in camps and sites for Syrian refugees in Jordan, created by the clowns P. Nalle Laanela, Stacey Sacks and Rupesh Tillu. I help out.

We leave next week, for ten days of shows, for thousands of children.

Thanks to Dansens Hus in Stockholm and Teater Sláva in Huddinge, for helping us with rehearsal spaces!

 

Inspirationsvecka Drömställe

This project is a gift. I thoroughly enjoy it at plan to continue doing so.

I slutet av April 2013 har clownföreställningen “Drömställe” premiär på den första av de tio svenska teatrar som ingår i Clowner utan gränsers projekt DRÖMTURNÉN. Jag regisserar.

För ett par veckor sedan hade jag och min clownensemble inspirationsvecka på snälla Teater Sláva i Huddinge, utanför Stockholm. Det var så kul! Vi hittade början på ett språk, flera konkreta gestaltningsidéer och förtydligade tankar kring vad drömmar är. Vår fantastiska scenograf Johanna Mårtensson besökte oss två gånger för att dyka in i vår värld.

Ensemblen:

Nalle är clown och självutnämnd clownprofessor och grundade Clowner utan Gränser 1996. Vi känner varandra sedan 1988, har samarbetat i fem föreställningar, och rest i Kina, Kanada, Libanon, Jordanien, Rwanda, Moldavien och Estland.

Stacey är Zimbabwefödd, Sydafrika-utbildad skådespelare och Sverige-utbildad clown. Hennes föreställning “I shit diamonds” spelas snart på kvinnoclownfestivalen i Wien.

Last and least is our phenomenal college Rupesh, who was recently awarded the price for best act at the Stockholm Fringe Festival and soon opens his new show “Hamlet Incognito” at Uppsala Stadsteater. (I noticed I just changed language, again. We rehearse in English in this production, but there will be no/little text in the show.)

Next up is a clown-expedition with the ensemble to Syrian refugee camps in Jordan, in November! :0)

Den fantastiske Pelli

Min väninna Toril Solvang (till vänster, ovan) regisserar barnföreställningen med den sköna titeln “Den fantatiske Pelli” på Østvold Teater i Fredrikstad i Norge. Jag besökte repetitionerna under två dagar, ledde (clown-)övningar som handlar om närvaro och en förhöjd uppmärksamhet på rummet och publiken, samt kom med kloka och förvirrande råd kring ett par av scenerna. Mitt uppdrag var att ge ensemblen, som inte arbetat tillsammans tidigare, några gemensamma referenser och verktyg, samt att ge regissören feedback och stöd. Besöket var glatt och lämnade mig med en längtan till repetitionsprocessen, den lilla ensemblen och den engagerade berättelsen.

 

TEDx

It’s been another rewarding couple of days in Göteborg. Last time I visited was in June, to lead a seminar on casting for the Actor’s Union, take part in the LGBTQ-festival and see two good shows at the city theatre. This time it was an even more special occasion, that I’ve been preparing for during a good part of the last month; I was invited to to a TEDx talk. The theme of this TEDx day was Beyond borders, and naturally Clowns without Borders had been asked to contribute. I gladly signed up to do it.

The old Lorensbergsteatern, where many a comedy show have met laughing audiences, was the venue. 20 speakers had been invited to share something they were passionate about. The whole event was live streamed (and will be found at www.tedxgoteborg.com – Beyond borders). My friends’ reactions to me doing the talk added to the understanding that this was something major. I decided to come well prepared, had rehearsed twice with small audiences, got some really valuable feed-back, and finally ended up with a seventh version of the text, and numerous photos in a power-point document.

On the evening before, at the hotel, I ironed my favorite shirt, timed the final version of the talk again, and put my “in-case-of-black-out notes” in a pocket. On my way to the event, the next morning, the note had fallen out of the pocket, and I decided not to return and look for it, but to just go for it, trusting I know what to say.

Fortunately, I’m the second speaker of the day, so I don’t have to spend the whole day in anticipation. The first speaker is, fittingly, an Israeli street artist who has made art on the Israeli wall, on the Palestinian side. He talks about art as a way to bring people together. And then the MC introduces me by talking about his visit to the refugee camps in Dadaab, making the kids there laugh. All is good, and as I enter the stage I am hopefull.

I haven’t seen the filmed talk yet, but it felt good to do it. I was relaxed enough. People laughed, some cried, and the 400 people listened to me, and looked at the children and clowns in my pictures with great concentration. I feel good.

During these days I also had the chance to meet the managing directors of both Stora Teatern and Backa Teater, to plan for the clown-show I’m directing in the spring. More about this later!

Pelle Pedagog

I vinter har jag undervisat på StDH, på Anadolu University och på frigruppen Tiyatro Boyalı Kuş, i Turkiet. Jag har hållit kurs för Kulturkraft Väst i Göteborg och på Teaterhögskolan i Malmö.

Nedan ses en samling citat från några av deltagarna.

“Jag vill tacka för en fantastisk dag, eller dagar. Du är så inspirerande och motiverande och jag finner inte ord.” Richard Kolnby, rörelselärare, Teaterhögskolan i Malmö, 2012

“Jag fick med mig mycket bra saker. En djupare förståelse för hur man kan ta sig an texter, situationer och karaktärer. Vidare fick jag insikter som kommer hjälpa mig i kommunikationen med skådespelare.” Carl-Johan Karlsson, registudent, StDH, 2011.

“Jag och de andra studenterna törstar efter denna kunskap och hade önskat att du var en del av vår skola och utbildning. Alla vill lära sig mer om Genus och Makt och därför är det underligt att vi inte får mer praktisk och teoretisk kunskap i utbildningen.” Julia Frisberg, student, Teaterhögskolan i Malmö, 2012

“Det var en stor fördel i arbetet, tycker jag, att du också är skådespelare. Det kändes tydligt att du vet vad skådespelare behöver för att kunna “komma loss” i gestaltningssituationen. Du vet vad som inspirerar! Och du vet hur! Dina omfattande teoretiska kunskaper delade du med dig av på ett engagerat och prestigelöst sätt. Och teorin kompletterade det ovärderliga praktiska undersökandet och det lustfyllda arbetet “på golvet”! Jag hade så ROLIGT!” Moa Myrén, Skådespelare

“Pelle skapade en mycket positiv stämning. Upplägget med föredrag, praktiska övningar och diskussioner var mycket genomtänkt och konstruktivt.” Stellan Larsson, Dramaturg

“Jag fick konkreta övningar att använda för att göra mig själv förstådd i mitt normkritiska arbete inom teatern…Det var oerhört givande att jobba efter bilder, föreställningar och iscensätta könet i kroppen. Det mäktes så tydligt det omedvetna kroppsspåkets betydelse.Cecilia Grönkvist, Manusförfattare, Skådespelare

“Efter några dagars kurs med Pelle Hanaeus tycker jag mig ha anammat ett sätt att ifrågasätta/granska/belysa synen på kön och genus utan att framstå som obstinat. Och det tycker jag är skönt.” Åsa Gustafsson, skådespelare, dramatiker, regissör


Skriv för frihet – Amnestys bloggstafett går vidare!

Sedan 2005 har jag haft privilegiet att då och då resa ut i världen med Clowner utan Gränser. Det har inneburit att jag med egna ögon sett att det inte finns någon rättvisa för de fattiga. Jag har sett hur mänskliga rättigheter snabbt berövas dem som flyr ett krig. Jag har märkt att yttrandefrihet ofta saknas av dem som också saknar hopp om framtiden.

Den här stafetten, som jag fått äran att föra vidare, handlar om yttrandefrihet.

Jag tänker på de 15-åriga killarna jag pratade med efter en clownföreställning på en dammig fotbollsplan i Kiziba Refugee Camp, högt upp på en av Rwandas gröna kullar. Långt i öster skymtade Kongo, som killarnas föräldrar en gång flytt. Killarna själva var födda i lägret. Flyktingskapet var deras identitet. De var smala och undernärda, men de fick mat varje dag, om än enahanda. De talade riktigt bra engelska och nån talade visst franska också. Sjukvården i lägret var bättre än i de rwandiska byarna runtomkring. Men de här killarna hade inget hopp om sin framtid. De var helt isolerade från omvärlden. Till Kongo kunde de inte återvända, ens om det vore fredligt där, för de hade inga kunskaper som skulle hålla dem vid liv i en sådan miljö. Rwanda ville inte ha dem. Det fanns inte internet i lägret och resan ner till närmaste uppkopplade by var ganska lång och ingen hade pengar att betala vare sig transport eller avgifter. Så de lever i ett vakuum, överlever, men för vad? En isborr av hopplöshet i bröstet. Sorgsna leenden, försök av vara glada och nyfikna på oss besökare, spår av stolthet. Trötthet.

Men vi andra kan föra dessa barns talan. Vi kan veta att de finns där, i lägren, på barnhemmen, i slummen. Vi kan åberopa deras rättigheter och kräva att de ges en chans till liv.

Igår var jag på Transgender day of remembrance, på Teater Pero i Stockholm. Där fanns många goda exempel på överlevnad i en fientligt sinnad värld. Där påmindes också om dem som förlorats på vägen, som dödats av andras hat, eller av egen smärta. Tillsammans ritar offren upp ett tydligt mönster av förtryck, från osynliggörande i historieundervisning, till förlöjliganden i offentligheten, till okunskap hos eliten, till våldet på gatan.

De osynligas frihet att yttra sig behöver mer än rättsligt stöd för att garanteras. Den vars erfarenhet aldrig efterfrågas – eftersom den så länge förnekats, patologiserats, förlöjligats – behöver först få höra att den alls finns. Den unga transpersonen och den som fötts, växt upp och förväntar sig att dö i ett flyktingläger, delar ibland samma tystnad. Så kan det förbli, om inte vi använder våra röster till att säga: ”Jag ser dig. Jag undrar hur du har det. Tala, så ska jag göra din stämma hörd!”

Vilka äger medierna…

På Teater Pero spelade duon Hängslena brinner en låt om det bruna Europa, det högerextrema Europa, som blint för historien hatar sig fram mot makten. Framträdandet fick mig att undra varför vi inte ser mer protester mot högerextremism i svensk television. Varför spelas inte sådana här låtar i Gokväll? Är det så långt från mainstream att kritisera nynazister, att det blir ”för politiskt” för att höras i mainstream-media? Eller har vår yttrandefrihet mist sitt värde, när ingen längre yttrar sig på ett sätt som innebär minsta ekonomisk eller karriärmässig risk. Vad gör journalisterna och de som äger medierna? Vad gör vi som mediekonsumenter?

Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj Skriv för livet. Mer information om bloggstafetten, Skriv för livet och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett

Nu lämnar jag över stafettpinnen till Marian Bergroth som bloggar på adressen http://www.fulldelaktighet.nu. Jag hoppas vi blir många som kommit i mål den 10 december som är dagen för mänskliga rättigheter!

bloggstafett

Snart kommer mitt bidrag i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet. Först ska jag iväg till Teater Pero här i Stockholm, där Transgender day of rememberance firas ikväll. Jag ska medverka med en text från min föreställning “Berättelser från stranden”. Kl 19.00, Sveavägen 114. Andra medverkande är Aleksa Lundberg, Tiina Rosenberg och Tasso Stafilidis.

Under 2010 dödades 9 transpersoner i Turkiet. Hittills i år har 8 dödats. Hatbrott. Tystnad. Skam. Scum.