Gruppen var så skön och generös och öppen för det nya, att vi hade en intensiv vecka, med nya frågor och inspiration inför det år av genusmedvetet teaterarbete som väntar intet ont anande teatergrupper runt hela landet.

They don’t celebrate Midsummer in Norway, but they paid well for me to work on this Swedish holiday, for the first time in my life.

In the pic, the producer Kari Dælie from Teater Innlandet, the Irish-Norwegian commedia teacher Stephen Hutton, the playwrite Toril Solvang and the youth theatre leader Keno Morales. This was the team teaching 30 youths about acting during a week on the shore of lake Mjøsa, eastern Norway. I learned a lot by trying to make the kids experience the difference between real acting and fooling around. My colleges were inspiring. The surroundings beautiful. The kids very tolerable. We watched the football world championships on our free evenings, to stay somewhat sane.

Father Yngve (83) still hanging in there! Enjoying a summer walk, with a hat I got in Marais, Paris, France.

It was clear that this work has yet to take place in the world of theatre in the neighboring countries. To many of the foreign guests, the term gender was not familiar and gender analysis of their work was not usual.

Hopefully, we were able to put gender on the agenda and inspire to artistic as well as political work.

I spoke about the “Att gestalta kön”-project, did some “gender-gymnastics” and statue exercises and showed a film clip from a workshop at the Stockholm school. Ellen and Ida performed a scene based on their experiences.

Thanks to Magnus Berg at Radioteatern!

No time to blog and slow connection. Now off to give a theatre workshop for a street theatre group, here on Lamu island, Coast region, Kenya. All is well.

I’m going on a Clowns without Borders expedition/mission/tour to Kenya. We’ll perform in refugee camps called the world’s largest, in Dadaab, northeastern Kenya, near the Somali border. The tour then goes to Nairobi and Mombasa.

Hope to to be able to upload texts and perchance pics.

Back in March!

Love,

Pelle

Just nu går det att läsa min text om en afton på Dramaten, som jag skrivit för den feministiska tidskriften Bang på denna sida: BANG!

Jag hade givit texten rubriken “Dramatenön”, som en blinkning till Killinggängets dramatenföreställning “Drömmen om herrön”, men redaktionen gav en annan rubrik och hittade på en ingress. Från början var texten längre och handlade mer om min position i förhållande till det upplevda. Efter att ha frågat mer erfarna skribentvänner valde jag att rensa.

Här är några strukna delar av texten:

Det som fick mig att fantisera om att ställa mig upp och ropa tilldrog sig nyligen på Östermalms nationalscen. Ljushylta musor dansar klänningsutstyrda i taket. I publiken på parkett ser jag två personer med icke-nordiskt utseende. Vi leker Bullerbyn och ”Swing it, magistern!” i ett förgyllt artonhundratal.

När jag är på den här teatern känner jag mig ibland som vid besök hos rika, äldre släktingar – lite spänd och obekväm och hysandes en viss oro inför de scener som kan komma att spelas upp. Alla är med och spelar på den här teatern, tänker jag; de på scenen och de i foajén och de som möts vid hissarna i personalentrén. En del av skådespelarna spelar så bra rollen av sig själva som skådespelare som spelar en roll, att oinvigda inte märker att de härmar varandra. Det hörs ibland konstiga ljud från detta hus och unkna lukter sipprar ut, men uppe i taket jobbar Apollon oberört vidare med sina nymfer. (Detsamma gäller för flera teatrar – något med osynliga maktstrukturer i teatervärlden gör att vissa i andra sammanhang oacceptabla beteenden accepteras.) Trots detta återvänder jag till Östermalm och är väl glad att min rika äldre släkting ändå finns där. Även jag tjusas väl av glansen och en dag får jag kanske ärva någon silverpjäs.

Jag gick på samma dagis som teaterchefens döttrar. I min bästis trappuppgång stod det Hasse Ekman på dörren till en liten övernattningslägenhet. Jag har regissörer och skådespelare i släkten. Jag har sysslat med teater sen jag var fem. Redan som väldigt ung var jag invigd i den värld som alla på parkett och balkong förväntas leva i. Jag inser det nu, när jag tänker på den där kvällen på teatern: Jag är kulturelit. Jag har inte fattat det förrän nu.

Jag ser för övrigt hoppfullt på att Kgl Dramatiska Teatern har en ny chef. Jag tror att hon gör stordåd för teatern. Högst upp ses Joanna Rubin Drangers porträtt av Marie-Louise Ekman.

There is something as unique as a Master’s Program at the Stockholm Academy of Dramatic Arts, for performing artists who want to work in the spirit of Clowns without Borders, learning techniques to spread laughter and hope to children and communities struck by crisis, around the world. Me and my friend Nalle run the program. The first year is going on now and the second will be for international artists and done in English.

We came back from a student expedition to orphanages etc in Moldova some weeks ago.

To get updated info about the running program, join the Facebook club Skratt utan gränser.

For info about the coming year in English, check out the homepge of the Academy, later on.

www.teaterhogskolan.se

“Min inspiration till att starta Kunq kom västerifrån. Min dåvarande man (Wilson Michaels) invandrade från USA 1996 och tog med sig kunskap om rasism och vithetsnormer från universitetsstudier och erfarenheter där. Här i Sverige, där vi levde väldigt öppet som svart-vitt bögpar i teatervärlden, hade queer teori just börjat spridas. Vi började se hur olika sorters utanförskap kunde hanteras med hjälp av den queera teorins problematisering av normen.

Vi märkte hur lite homo-teater som spelades i Sverige, jämfört med i USA. Vi tyckte att de få homo-roller som fanns på svenska hetero-scener gestaltades på ett ofta ytligt sätt. Heteronormen regerade, utan att begreppet ens fanns.

Vi var båda nyutexaminerade från skådespelarutbildningarna vid New York University, respektive Teaterhögskolan i Malmö. Jag hade dessutom utbildning till dramapedagog. Våra utbildningar var naturligtvis inspirerande för oss och de gav oss både verktyg och självförtroende att börja förverkliga våra framväxande idéer om teater med andra perspektiv. Att vi var så välutbildade var en förutsättning för att kunna göra det vi gjorde. Utbildning är viktigt!

1999 startade vi den queera teatern Komonq i Stockholm. Vi fick kontakt med gay-teatern About Face i Chicago och inspirerades mycket av deras ungomsprojekt. Jag följde uppdateringarna av projektets internet-dagbok och fick idéer till hur ett liknande projet i Stockholm skulle kunna organiseras.

I samma veva utbildade jag mig till skolinformatör för RFSL. Det gjorde att jag kom i kontakt med andra engagerade bögar och flator. Dessutom träffade jag en massa ungdomar, på väg att komma ut.

Jag upplevde det som en enorm kulturell fattigdom att det inte fanns någon ungdomsverksamhet för HBT-personer i Stockholm (eller i hela Sverige, vad jag visste). Gruppen unga HBT-personer var både väldigt utsatt och helt osynlig. Internet var nytt och hade börjat ändra förutsättningar för ungdomar att stärka sina identiteter i utanförskapet, men det fanns inga fysiska platser som var säkra eller uppmuntrande.

En annan inspiration var de få öppet homosexuella teaterarbetarna i Stockholm. Det är viktigt att framhålla att minsta lilla öppna arbåge, fotknöl och örsnibb är inspirerande för den som, liksom jag, söker näring i sitt eget växande, sin egen alltid pågående komma-ut process. Jag sökte ett sammanhang som kunde hjälpa mig att förstå vem jag är, på fler sätt än heterovärlden erbjuder. Det var nog min främsta drivkraft.

Karin Erika Johansson och jag bestämde oss för att sjösätta ungdomsteaterprojetet Kunq. Vi annonserade i RFSL-media och via internetsajterna Sylvia och Sylvester och samlade våren 2001 en grupp ungdomar till ett första informationsmöte på RFSL-Huset på Sveavägen. Till hösten startade Komonq en studiecirkel hos ABF och sen arbetade vi oavlönat med gruppen en kväll i veckan i ett år. Året avslutades med en föreställning i Pridefestivalens seminariecenter, inför jublande publik.

De hjältemodiga deltagarna i Kunq-gruppen var sedan tillräcklig inspiration. Att följa hur de utvecklades och hur de stärktes av varandra var fantastiskt. Det framväxande queer-communityt i Stockholm uppmuntrade oss och vi skapade till slut en säker plats att växa på.

Hur gör en?

Dra lärdom av andras erfarenheter. Läs en bok. Fundera ordentligt på hur mycket du är beredd att satsa och planera efter det. Kosta på dig att tänka långsiktigt och ta dig tid att skaffa finansiering, lämpliga lokaler, mäktiga supportrar, eller vad du nu kan behöva. Var tydlig med vad ditt syfte med aktivismen är, så att du inte lägger energi på sånt som inte leder mot syftet. Formulera konkreta mål, som går att uppnå. Stanna upp ibland och utvärder hur det går med målen. Fira det du uppnått. Justera målen om det gör det möjligt att lyckas. Arbeta inte för mycket ensam, men se till att ni som arbetar tillsammans vet hur mycket ni kan satsa, så att ni slipper känna er svikna av varandra. Gör sånt du är bra på, så blir kampen roligare.

Idag inspireras jag av personer som i kraft av sina tydliga värderingar och prioriteringar kan höja sig över sina sammanhang. Det kräver mod att riskera att bli utesluten, då ens värderingar och handlingar utmanar andras rädslor och oreflekterade ståndpunkter.

Jag tackar Kunqarna, som höll ihop och kom överens och vågade så mycket de inte visste att de kunde. Tack till de namnkunniga queera personer som alltid uppmuntrade oss och med sin närvaro skänkte projektet betydelse. Tack till publiken, som vågade komma, skratta, gråta och bli mera till, tillsammans.”