Jag vill till att börja med förtydliga min avsikt med det jag tidigare skrivit som avslutning på punkt 2, nedan:
Jag vill verkligen inte att någon pedagog på någon teaterhögskola ska sluta sitt arbete! Det var ett överdrivet retoriskt grepp att ha det som slutkläm i stycket om agk-seminariet på biennalen och jag ångrar formuleringen. Det jag vill få fram är en frustration över det som utifrån ibland känns som en talande tystnad. Jag är själv inte scenframställningslärare och jag är inte anställd på någon av skådespelarutbildningarna och har därför inte så god insyn i hur arbetet bedrivs där. Det är inte heller min uppgift eller del av min kompetens att förändra någon del av undervisningen. I min blogg, som normalt har en handfull läsare (av vilka flera inte kan svenska…) vill jag endast uppmana till diskussion och inget annat. Jag behövde skriva av mig lite frustration och borde formulerat den annorlunda. Jag ber dem som eventuellt störde sig på denna del av texten om ursäkt. Jag har också tagit bort förnamnen på pedagogerna.
Jag tycker inte att scenframställningsämnet är i kris. Att det heller inte är fallet sågs det flera bevis på i elevproduktionerna på biennalen, men bilden av kris förmedlades under seminariet, då grundläggande kritik förblev obemött. Det är kanske inte så konstigt att kritik inte bemöts i ett sådant forum, men jag har under AGK-projektets två år knappt hört något bemötande av kritik av ämnet.
För övrigt har jag under projektets gång, där jag medverkat som gästpedagog och besökt de fyra skolorna, hela tiden varit moderat i mina åsikter om scenframställningen. Det beror på att jag själv värderar hantverkskunnandet och att verka i en lång skådespelartradition. Det gav jag också uttryck för på seminariet. Jag har aldrig propagerat för något utslängande av varken barn eller badvatten. Jag hyser stor respekt för scenframställningspedagogerna på skolorna. Dialog är vägen.
PH.
1: Brott och straff på Backa teater i regi av Mattias Andersson. Föreställningen var långt ifrån ett brott, men jag förstår inte varför produktionen liksom utdelar straff till kvinnor genom att nästan genomgående gestalta dem med ylande gråt, rinnande mascara, nakenhet och acceptans av förnedrande situationer. Den fantastiska berättelsen om ett sönderfall kunde gestaltat kvinnor mindre stereotypt och med mer variation. Huvudrollens syster lyckades visserligen försvara sig mot de två äckliga gubbar som ville våldta henne, men först efter att hon slängts in i en vägg, tjutit och gråtit och sen av en slump kommit över den yxa som hon sen hotade männnen med, innan hon loskade mot dem och undkom. Hon kunde kanske lika gärna gestaltats som en som hela tiden söker en utväg, som när hon får syn på yxan manipulerar sig fram till den, på ett smart och handlingskraftigt sätt. Den feministiska analysen i uppsättningen verkade grund. Denna uppsättnings fokus var ett annat och med feministisk blind fläck var den lysande.
2. Seminariet Att gestalta kön 2. Användande av klassisk text på teaterhögskolornas skådespelarutbildningar behandlades. Flera efterlyste tydligare syftesformuleringar inför de olika momenten i scenframställningsämnet; större transperens, bättre motiveringar till användandet av gamla texter med ofta konserverande kvinno- och mansroller. Som vanligt i dessa sammanhang lyste scenframställningslärarna med sin frånvaro. Jag såg bara en, Olle Jansson, som desstuom är rektor i Stockholm och ledde seminariet. Det finns fyra skolor. Det kanske finns en massa bra skäl till att använda de sk klassiska texterna, men så länge tongivande pedagoger verkar bedriva tyst protest mot dialog om genusfrågor, kommer vi inte framåt. Seminariet var pinsamt för alla som bryr sig om en svensk skådespelarutbildning på internationell nivå. Att så grundläggande kritik av skolans scenframställningsämne inte ens bemöts gör ju att en bild av ett scenframställningsämne i kris framträder. Pedagoger: Med all respekt för er stora kompetens; ni behöver delta i debatten, låta er ifrågasättas, försvara er, eller byta jobb.
3. Dödens triumf, slutproduktion, Teaterhögskolan i Malmö i regi av Rickard Turpin. Regissören är tokig och genial, klassen är supervälutbildad och härlig, föreställningen är ett teaterfyrverkeri som inte blir ytligt, utan har svärta och samhällskritik, mitt i genrelekarna, snusket och blodbadet. Den föreställning jag gillade bäst under festivalen.
4. Den bergtagna, Strinbergs Intima och Galeasen i regi av Jens Ohlin. Den underbara Åsa Persson ger den strama och till det yttre rätt händelselösa uppsättningen en massa liv och lust och smärta, på sitt oefterhärmligt geniala vis. Jag är, som alltid, full av beundran inför hennes arbete. Kul med så många kvinnokrumelurer i kulisserna också. Fräscht fast dammigt. Jag hade behövt va lite piggare.
5. Seminariet Att gestalta kön 3, om erfarenheter från praktikperioder, ur genusperspektiv. Hårresande exempel på omedvetenhet, sexism och dolt kvinnohat inom scenkonstbranchen. En chef för organisationen svensk scenkonst med en väl tillbakalutad inställning till missförhållandena - det blir ju lätt så när man själv är en “gubbe”, möjligen utan egna erfarenheter av att inpå huden känna av underorningens konsekvenser; skammen, litenheten, självhatet.
6. Petra von Kants bittra tårar, från Stockholms Stadsteater i regi av Hugo Hansén. Pia johansson i titelrollen knäcker mig med sina rop på mamma, tårarna samlas och jag beundrar den supertighta ensemblen och dito regin. Inte ett ögonblick är dött eller konstigt. Stående ovationer såklart.
7. Räddad, från Östgötateatern i regi av Jenny Andreasson. En ardertonhundratalspjäs av Alfhild Agrell, vilken grävts upp ur glömska av spetsprojektet. Publiken inspireras av den tydliga intrigen med det kvinnofrigörande budskapet och gillar skarpt. Jag har sett några liknande stycken tidigare, men applåderar verkligen tilltaget och Monica Wilderoths krafttag i uppgörelsescenen.
Teaterbiennalen är dessutom en aldrig sinande ström av möten med teaterbekanta, studenter och halvkändisar, fina wannabees och allehanda superbegåvade teatermänniskor. Jag är så glad att jag kunde vara med. Mina tidigare biennalbesök i Stockholm, Växjö och Örebro var alla omvälvande och Borås var inspirerande och fyllt av glädje.
