Pelle Hanæus

The theatre department at the college of Nord-Tröndelag is found next to the tall, red building to the left of the picture’s center. This is small-town Verdal, near Trondheim. The sound of sub-base speakers mounted in the passing cars break the silence.

I was invited by play-write/director Nina Wester to give a workshop for the third-year acting students. The topic, gender aware acting, was to inspire the group in Nina’s direction of Ibsens’s “Peer Gynt”. This was in June 2010.

I just returned to Verdal for the premiere of the production, now called “Vem er Peer?” (Who’s Peer?) and was pleased to meet Nina and the lovely students again. I was happy to learn that the hard working staff (who’s high ambition is what made this school happen in the first place) was interested in my future return to their school. It seems development of gender- and norm critical thinking in the field of theatre is not so devloped in Norway. But things are changing.

The day after the premiere, the school had arranged a seminar about how artistic choices are made at the theatres in Norway. Directors, actors and dramaturges discussed how things work with norms and traditions in casting and which texts to play, etc. It was a refreshing and inspiring time.

And the play? Well, it was difficult to follow the text in various Norwegian dialects, so I didn’t quite get the meaning of many things, but there were several interesting individual scenes. There were many references to present-day events and there seemed to be a  political drive through the production. This seems to be quite unusual and had a refreshing effect.

However, as this was much of an ensemble piece, with a strong directorial concept, I didn’t feel I got to see a lot of the acting skills I know the group have. There was a lot of energy and complicité in the ensemble, but few scenes with grounded actors in emotionally engaging situations. The few that were there had a nice effect.

.

.

.

.

Jupp, jag har varit ute och spridit genus-ordet igen. 11 sköna teatergruppsledare, organiserade genom Amatörteatrarnas Riksförbund, samlades i en hel vecka på en dammig kursgård i vilda Västmanland. De leddes i övningar, mest av mig, med gästspel av Gunilla Edemo och Liv Elf-Karlén och allt ska hamna i en metodbok.

Gruppen var så skön och generös och öppen för det nya, att vi hade en intensiv vecka, med nya frågor och inspiration inför det år av genusmedvetet teaterarbete som väntar intet ont anande teatergrupper runt hela landet.

Father Yngve (83) still hanging in there! Enjoying a summer walk, with a hat I got in Marais, Paris, France.

No time to blog and slow connection. Now off to give a theatre workshop for a street theatre group, here on Lamu island, Coast region, Kenya. All is well.

Just nu går det att läsa min text om en afton på Dramaten, som jag skrivit för den feministiska tidskriften Bang på denna sida: BANG!

Jag hade givit texten rubriken “Dramatenön”, som en blinkning till Killinggängets dramatenföreställning “Drömmen om herrön”, men redaktionen gav en annan rubrik och hittade på en ingress. Från början var texten längre och handlade mer om min position i förhållande till det upplevda. Efter att ha frågat mer erfarna skribentvänner valde jag att rensa.

Här är några strukna delar av texten:

Det som fick mig att fantisera om att ställa mig upp och ropa tilldrog sig nyligen på Östermalms nationalscen. Ljushylta musor dansar klänningsutstyrda i taket. I publiken på parkett ser jag två personer med icke-nordiskt utseende. Vi leker Bullerbyn och ”Swing it, magistern!” i ett förgyllt artonhundratal.

När jag är på den här teatern känner jag mig ibland som vid besök hos rika, äldre släktingar – lite spänd och obekväm och hysandes en viss oro inför de scener som kan komma att spelas upp. Alla är med och spelar på den här teatern, tänker jag; de på scenen och de i foajén och de som möts vid hissarna i personalentrén. En del av skådespelarna spelar så bra rollen av sig själva som skådespelare som spelar en roll, att oinvigda inte märker att de härmar varandra. Det hörs ibland konstiga ljud från detta hus och unkna lukter sipprar ut, men uppe i taket jobbar Apollon oberört vidare med sina nymfer. (Detsamma gäller för flera teatrar – något med osynliga maktstrukturer i teatervärlden gör att vissa i andra sammanhang oacceptabla beteenden accepteras.) Trots detta återvänder jag till Östermalm och är väl glad att min rika äldre släkting ändå finns där. Även jag tjusas väl av glansen och en dag får jag kanske ärva någon silverpjäs.

Jag gick på samma dagis som teaterchefens döttrar. I min bästis trappuppgång stod det Hasse Ekman på dörren till en liten övernattningslägenhet. Jag har regissörer och skådespelare i släkten. Jag har sysslat med teater sen jag var fem. Redan som väldigt ung var jag invigd i den värld som alla på parkett och balkong förväntas leva i. Jag inser det nu, när jag tänker på den där kvällen på teatern: Jag är kulturelit. Jag har inte fattat det förrän nu.

Jag ser för övrigt hoppfullt på att Kgl Dramatiska Teatern har en ny chef. Jag tror att hon gör stordåd för teatern. Högst upp ses Joanna Rubin Drangers porträtt av Marie-Louise Ekman.