Pelle Hanæus

Sedan 2005 har jag haft privilegiet att då och då resa ut i världen med Clowner utan Gränser. Det har inneburit att jag med egna ögon sett att det inte finns någon rättvisa för de fattiga. Jag har sett hur mänskliga rättigheter snabbt berövas dem som flyr ett krig. Jag har märkt att yttrandefrihet ofta saknas av dem som också saknar hopp om framtiden.

Den här stafetten, som jag fått äran att föra vidare, handlar om yttrandefrihet.

Jag tänker på de 15-åriga killarna jag pratade med efter en clownföreställning på en dammig fotbollsplan i Kiziba Refugee Camp, högt upp på en av Rwandas gröna kullar. Långt i öster skymtade Kongo, som killarnas föräldrar en gång flytt. Killarna själva var födda i lägret. Flyktingskapet var deras identitet. De var smala och undernärda, men de fick mat varje dag, om än enahanda. De talade riktigt bra engelska och nån talade visst franska också. Sjukvården i lägret var bättre än i de rwandiska byarna runtomkring. Men de här killarna hade inget hopp om sin framtid. De var helt isolerade från omvärlden. Till Kongo kunde de inte återvända, ens om det vore fredligt där, för de hade inga kunskaper som skulle hålla dem vid liv i en sådan miljö. Rwanda ville inte ha dem. Det fanns inte internet i lägret och resan ner till närmaste uppkopplade by var ganska lång och ingen hade pengar att betala vare sig transport eller avgifter. Så de lever i ett vakuum, överlever, men för vad? En isborr av hopplöshet i bröstet. Sorgsna leenden, försök av vara glada och nyfikna på oss besökare, spår av stolthet. Trötthet.

Men vi andra kan föra dessa barns talan. Vi kan veta att de finns där, i lägren, på barnhemmen, i slummen. Vi kan åberopa deras rättigheter och kräva att de ges en chans till liv.

Igår var jag på Transgender day of remembrance, på Teater Pero i Stockholm. Där fanns många goda exempel på överlevnad i en fientligt sinnad värld. Där påmindes också om dem som förlorats på vägen, som dödats av andras hat, eller av egen smärta. Tillsammans ritar offren upp ett tydligt mönster av förtryck, från osynliggörande i historieundervisning, till förlöjliganden i offentligheten, till okunskap hos eliten, till våldet på gatan.

De osynligas frihet att yttra sig behöver mer än rättsligt stöd för att garanteras. Den vars erfarenhet aldrig efterfrågas - eftersom den så länge förnekats, patologiserats, förlöjligats - behöver först få höra att den alls finns. Den unga transpersonen och den som fötts, växt upp och förväntar sig att dö i ett flyktingläger, delar ibland samma tystnad. Så kan det förbli, om inte vi använder våra röster till att säga: ”Jag ser dig. Jag undrar hur du har det. Tala, så ska jag göra din stämma hörd!”

Vilka äger medierna…

På Teater Pero spelade duon Hängslena brinner en låt om det bruna Europa, det högerextrema Europa, som blint för historien hatar sig fram mot makten. Framträdandet fick mig att undra varför vi inte ser mer protester mot högerextremism i svensk television. Varför spelas inte sådana här låtar i Gokväll? Är det så långt från mainstream att kritisera nynazister, att det blir ”för politiskt” för att höras i mainstream-media? Eller har vår yttrandefrihet mist sitt värde, när ingen längre yttrar sig på ett sätt som innebär minsta ekonomisk eller karriärmässig risk. Vad gör journalisterna och de som äger medierna? Vad gör vi som mediekonsumenter?

Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj Skriv för livet. Mer information om bloggstafetten, Skriv för livet och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett

Nu lämnar jag över stafettpinnen till Marian Bergroth som bloggar på adressen http://www.fulldelaktighet.nu. Jag hoppas vi blir många som kommit i mål den 10 december som är dagen för mänskliga rättigheter!