Dramatenön

Just nu går det att läsa min text om en afton på Dramaten, som jag skrivit för den feministiska tidskriften Bang på denna sida: BANG!

Jag hade givit texten rubriken “Dramatenön”, som en blinkning till Killinggängets dramatenföreställning “Drömmen om herrön”, men redaktionen gav en annan rubrik och hittade på en ingress. Från början var texten längre och handlade mer om min position i förhållande till det upplevda. Efter att ha frågat mer erfarna skribentvänner valde jag att rensa.

Här är några strukna delar av texten:

Det som fick mig att fantisera om att ställa mig upp och ropa tilldrog sig nyligen på Östermalms nationalscen. Ljushylta musor dansar klänningsutstyrda i taket. I publiken på parkett ser jag två personer med icke-nordiskt utseende. Vi leker Bullerbyn och ”Swing it, magistern!” i ett förgyllt artonhundratal.

När jag är på den här teatern känner jag mig ibland som vid besök hos rika, äldre släktingar – lite spänd och obekväm och hysandes en viss oro inför de scener som kan komma att spelas upp. Alla är med och spelar på den här teatern, tänker jag; de på scenen och de i foajén och de som möts vid hissarna i personalentrén. En del av skådespelarna spelar så bra rollen av sig själva som skådespelare som spelar en roll, att oinvigda inte märker att de härmar varandra. Det hörs ibland konstiga ljud från detta hus och unkna lukter sipprar ut, men uppe i taket jobbar Apollon oberört vidare med sina nymfer. (Detsamma gäller för flera teatrar – något med osynliga maktstrukturer i teatervärlden gör att vissa i andra sammanhang oacceptabla beteenden accepteras.) Trots detta återvänder jag till Östermalm och är väl glad att min rika äldre släkting ändå finns där. Även jag tjusas väl av glansen och en dag får jag kanske ärva någon silverpjäs.

Jag gick på samma dagis som teaterchefens döttrar. I min bästis trappuppgång stod det Hasse Ekman på dörren till en liten övernattningslägenhet. Jag har regissörer och skådespelare i släkten. Jag har sysslat med teater sen jag var fem. Redan som väldigt ung var jag invigd i den värld som alla på parkett och balkong förväntas leva i. Jag inser det nu, när jag tänker på den där kvällen på teatern: Jag är kulturelit. Jag har inte fattat det förrän nu.

Jag ser för övrigt hoppfullt på att Kgl Dramatiska Teatern har en ny chef. Jag tror att hon gör stordåd för teatern. Högst upp ses Joanna Rubin Drangers porträtt av Marie-Louise Ekman.