Hairspray, Stockholm

Hej Helena Lindblad!

Efter att ha sett Hairspray-premiären och som förtrogen med situationen för svenska artister med icke-europeiskt utseende är jag besviken på hur du helt utelämnade den del av ensemblen som inte är vit i din recension i DN idag.

Även bildredaktören för kulturdelen lyckades osynliggöra den icke-vita delen av ensemblen.

Det blir konstigt med en så svennig recension som din, med tanke på musikalens handling, i kombination med hur nästan helvitt det svenska kulturlivet är. Något medvetande om och ansvar för sakernas tillstånd kan ändå en recensent ha.

Gladys del Pilar och delar av ensemblen bjöd på en show-stopper, som kunde ha letat sig in även i den politiskt mest omedvetna recensents text, tänker jag.

Hur tänker du om hudfärg och makt i svenskt teaterliv? Du menar i texten att “rasintegration” (problematiskt ordval – indelning av människor i biologiska “raser” är en rasistisk uppfinning och “integration” utmanar inga maktordningar) inte känns jätteaktuellt (“Nja”). Kan det bero på att du är vit och tror att du skriver för bara vita läsare? Om du tänker att t.ex. audition-scenen med Seaweeds lillasyster är inaktuell eller svensk kultur främmande, behöver du bara prata med några svenska musikalartister med brun hudfärg, eller med några högutbildade invandrare från Mellanöstern. I tv-showen i Hairspray är en dag i månaden “Negerdag”. I Sverige idag verkar rasismen på subtilare sätt; Subtilt nog för Sverigedemokraterna att ha en god chans att väljas in i riksdagen nästa år. Såna som du har makt att påverka medvetenheten hos många människor. Jag tycker du borde ta varje sådan chans.

Jag tänker att “shame” bör alla känna, som ges tolkningsföreträde pga sin hudfärg och inte bemödar sig att söka andra perspektiv än sina egna bekväma vita medelklass-diton, när de beskriver och värderar den gemensamma verkligheten.

Ett boktips är Oivvio Polites “White like me”! (En tunn svensk bok på svenska.)

Jag tycker att det är problematiskt att svenska teatrar sätter upp amerikanska musikaler utan medvetenhet om den politiska och kulturella kontext de skapats i. Resultatet denna gång blir löjeväckande för den som är något så när insatt i amerikansk musikaltradition, inom-amerikansk kulturkritik, medborgarrättsrörelsen och “camp” kultur. Det potentiellt subversiva kavlas ut till oigenkännlig hetero-kommers-mys.

Jag förstår att ditt uppdrag är att möta en bred allmänhets förståelse av det som recenseras, men nånting lite mer insatt och politiskt relevant önskar jag att du bidragit med. Även det lättsamma har ju politiska effekter. För en del männsikor känns de effekterna inpå huden.

“Hemma hos oss är varje dag Negerdag” – Seaweed

Med vänliga hälsningar,

Pelle Hanæus
Skådespelare, regissör och Adjunkt vid Teaterhögskolan i Stockholm