Om Kunq för Ful

Den feministiska kulturtidskriften Ful bad mig skriva nåt om inspirationen till att starta Kunq och komma med tips till andra som vill arbeta aktivistiskt med kultur. Se nästa nummer för texter av fler aktivister som Ful vill uppmärksamma.

“Min inspiration till att starta Kunq kom västerifrån. Min dåvarande man (Wilson Michaels) invandrade från USA 1996 och tog med sig kunskap om rasism och vithetsnormer från universitetsstudier och erfarenheter där. Här i Sverige, där vi levde väldigt öppet som svart-vitt bögpar i teatervärlden, hade queer teori just börjat spridas. Vi började se hur olika sorters utanförskap kunde hanteras med hjälp av den queera teorins problematisering av normen.

Vi märkte hur lite homo-teater som spelades i Sverige, jämfört med i USA. Vi tyckte att de få homo-roller som fanns på svenska hetero-scener gestaltades på ett ofta ytligt sätt. Heteronormen regerade, utan att begreppet ens fanns.

Vi var båda nyutexaminerade från skådespelarutbildningarna vid New York University, respektive Teaterhögskolan i Malmö. Jag hade dessutom utbildning till dramapedagog. Våra utbildningar var naturligtvis inspirerande för oss och de gav oss både verktyg och självförtroende att börja förverkliga våra framväxande idéer om teater med andra perspektiv. Att vi var så välutbildade var en förutsättning för att kunna göra det vi gjorde. Utbildning är viktigt!

1999 startade vi den queera teatern Komonq i Stockholm. Vi fick kontakt med gay-teatern About Face i Chicago och inspirerades mycket av deras ungomsprojekt. Jag följde uppdateringarna av projektets internet-dagbok och fick idéer till hur ett liknande projet i Stockholm skulle kunna organiseras.

I samma veva utbildade jag mig till skolinformatör för RFSL. Det gjorde att jag kom i kontakt med andra engagerade bögar och flator. Dessutom träffade jag en massa ungdomar, på väg att komma ut.

Jag upplevde det som en enorm kulturell fattigdom att det inte fanns någon ungdomsverksamhet för HBT-personer i Stockholm (eller i hela Sverige, vad jag visste). Gruppen unga HBT-personer var både väldigt utsatt och helt osynlig. Internet var nytt och hade börjat ändra förutsättningar för ungdomar att stärka sina identiteter i utanförskapet, men det fanns inga fysiska platser som var säkra eller uppmuntrande.

En annan inspiration var de få öppet homosexuella teaterarbetarna i Stockholm. Det är viktigt att framhålla att minsta lilla öppna arbåge, fotknöl och örsnibb är inspirerande för den som, liksom jag, söker näring i sitt eget växande, sin egen alltid pågående komma-ut process. Jag sökte ett sammanhang som kunde hjälpa mig att förstå vem jag är, på fler sätt än heterovärlden erbjuder. Det var nog min främsta drivkraft.

Karin Erika Johansson och jag bestämde oss för att sjösätta ungdomsteaterprojetet Kunq. Vi annonserade i RFSL-media och via internetsajterna Sylvia och Sylvester och samlade våren 2001 en grupp ungdomar till ett första informationsmöte på RFSL-Huset på Sveavägen. Till hösten startade Komonq en studiecirkel hos ABF och sen arbetade vi oavlönat med gruppen en kväll i veckan i ett år. Året avslutades med en föreställning i Pridefestivalens seminariecenter, inför jublande publik.

De hjältemodiga deltagarna i Kunq-gruppen var sedan tillräcklig inspiration. Att följa hur de utvecklades och hur de stärktes av varandra var fantastiskt. Det framväxande queer-communityt i Stockholm uppmuntrade oss och vi skapade till slut en säker plats att växa på.

Hur gör en?

Dra lärdom av andras erfarenheter. Läs en bok. Fundera ordentligt på hur mycket du är beredd att satsa och planera efter det. Kosta på dig att tänka långsiktigt och ta dig tid att skaffa finansiering, lämpliga lokaler, mäktiga supportrar, eller vad du nu kan behöva. Var tydlig med vad ditt syfte med aktivismen är, så att du inte lägger energi på sånt som inte leder mot syftet. Formulera konkreta mål, som går att uppnå. Stanna upp ibland och utvärder hur det går med målen. Fira det du uppnått. Justera målen om det gör det möjligt att lyckas. Arbeta inte för mycket ensam, men se till att ni som arbetar tillsammans vet hur mycket ni kan satsa, så att ni slipper känna er svikna av varandra. Gör sånt du är bra på, så blir kampen roligare.

Idag inspireras jag av personer som i kraft av sina tydliga värderingar och prioriteringar kan höja sig över sina sammanhang. Det kräver mod att riskera att bli utesluten, då ens värderingar och handlingar utmanar andras rädslor och oreflekterade ståndpunkter.

Jag tackar Kunqarna, som höll ihop och kom överens och vågade så mycket de inte visste att de kunde. Tack till de namnkunniga queera personer som alltid uppmuntrade oss och med sin närvaro skänkte projektet betydelse. Tack till publiken, som vågade komma, skratta, gråta och bli mera till, tillsammans.”

Hairspray, Stockholm

Hej Helena Lindblad!

Efter att ha sett Hairspray-premiären och som förtrogen med situationen för svenska artister med icke-europeiskt utseende är jag besviken på hur du helt utelämnade den del av ensemblen som inte är vit i din recension i DN idag.

Även bildredaktören för kulturdelen lyckades osynliggöra den icke-vita delen av ensemblen.

Det blir konstigt med en så svennig recension som din, med tanke på musikalens handling, i kombination med hur nästan helvitt det svenska kulturlivet är. Något medvetande om och ansvar för sakernas tillstånd kan ändå en recensent ha.

Gladys del Pilar och delar av ensemblen bjöd på en show-stopper, som kunde ha letat sig in även i den politiskt mest omedvetna recensents text, tänker jag.

Hur tänker du om hudfärg och makt i svenskt teaterliv? Du menar i texten att “rasintegration” (problematiskt ordval – indelning av människor i biologiska “raser” är en rasistisk uppfinning och “integration” utmanar inga maktordningar) inte känns jätteaktuellt (“Nja”). Kan det bero på att du är vit och tror att du skriver för bara vita läsare? Om du tänker att t.ex. audition-scenen med Seaweeds lillasyster är inaktuell eller svensk kultur främmande, behöver du bara prata med några svenska musikalartister med brun hudfärg, eller med några högutbildade invandrare från Mellanöstern. I tv-showen i Hairspray är en dag i månaden “Negerdag”. I Sverige idag verkar rasismen på subtilare sätt; Subtilt nog för Sverigedemokraterna att ha en god chans att väljas in i riksdagen nästa år. Såna som du har makt att påverka medvetenheten hos många människor. Jag tycker du borde ta varje sådan chans.

Jag tänker att “shame” bör alla känna, som ges tolkningsföreträde pga sin hudfärg och inte bemödar sig att söka andra perspektiv än sina egna bekväma vita medelklass-diton, när de beskriver och värderar den gemensamma verkligheten.

Ett boktips är Oivvio Polites “White like me”! (En tunn svensk bok på svenska.)

Jag tycker att det är problematiskt att svenska teatrar sätter upp amerikanska musikaler utan medvetenhet om den politiska och kulturella kontext de skapats i. Resultatet denna gång blir löjeväckande för den som är något så när insatt i amerikansk musikaltradition, inom-amerikansk kulturkritik, medborgarrättsrörelsen och “camp” kultur. Det potentiellt subversiva kavlas ut till oigenkännlig hetero-kommers-mys.

Jag förstår att ditt uppdrag är att möta en bred allmänhets förståelse av det som recenseras, men nånting lite mer insatt och politiskt relevant önskar jag att du bidragit med. Även det lättsamma har ju politiska effekter. För en del männsikor känns de effekterna inpå huden.

“Hemma hos oss är varje dag Negerdag” – Seaweed

Med vänliga hälsningar,

Pelle Hanæus
Skådespelare, regissör och Adjunkt vid Teaterhögskolan i Stockholm

Hedmark

The university fall semester has started and with it a new life as an employee of the state. More about that later, but first a brief report from work and play in Norway.

It started with a three day walk in the Norwegian nature. Wise from earlier experiences of the wet, cold and wild, we had chosen a warmer month and lower altitudes – no stumbling up a snow covered mountain, looking for shelter. My expert friend Ella had rented a cabin by a remote lake, beautifully located between ancient, rounded mountains. She succeeded in catching no fish whatsoever and I red a book. In between this she hauled me up two mountains

Then I took the lead and gave a three day workshop on Clown and Gender Aware Acting at Hedmark Teater in the town Hamar, eastern Norway. The children’s play that my workshop related to is called “Linus och cirkusfåglarna” (Linus and the circus birds). It’s about a boy, hiding in a laundry room, trying to figure out how to be normal, when two failed circus acrobats on the run break in. The female character loves to wear beards and the male loves to play dress-up. It’s a great set-up for a playful presentation of fun and successful otherness, in the shadow of exclusion.

The actors were great and fun and eager to relate my talk and exercises about clown and gender to their work. I was very well taken care of by the theatre and by the new friend and director Toril Solvang. I learned a lot! Waiting for a pic to post.