Pelle Hanæus

Mombasa, 19 februari

Igår konfererade jag med Philidia på YWCA och bestämde mig för att reducera gruppen till de elva personer som har bäst förutsättningar att bidra till arbetet. I slutet av gårdagens teaterpass, min tredje dag med gruppen, la jag fram mitt beslut. Då hade gruppen gjort övningar och improvisationer, där det åter blev tydligt vilka som kan vad, vilka som kan satsa och vilka som har annat som är viktigare just nu. De fem som jag valde att inte arbeta vidare med är allihop tjejer. Det arbete jag ser som möjligt för mig att genomföra på dessa korta dagar, är för krävande för dessa fem. Antingen räcker inte ambitionen eller förmågan eller kompetensen till, eller så felar alltihop samtidigt. Det är inte svårt att se hur systemet härskar: Den vita mannen kickar de svarta tjejerna. Jag känner inte till de här ungdomarnas bakgrund och kan mest se att situationen och min kompetens räckte inte till för de här tjejerna, med den typ av behov, oro och inställning som de givit uttryck för. De hade säkert kunat få ut något av mig och gruppen, men varken jag eller det gemensamma målet klarade av dem. Till slut blev ju frågan om arbetet i gruppen skulle vara mest av socialt stöttande karaktär, eller om det skulle leda till ökad professionell förmåga. Dessutom finns bakomliggande ekonomiska förhållanden, som gör deltagarnas motiv av närvara lite grumliga. Projektet har pågått i fem månader och nu var det dags att fatta ett beslut. Kvar i arbetet med denna föreställning blev tre tjejer och åtta killar. Nivån på det arbete som gruppen nu kommer att kunna göra blir ett viktigt värde i framtiden, tror jag.

I morse steg jag upp kl 05.00 och tog en minibuss till Bombolulu, där akrogruppen och Marin väntade, i mogonmörkret. På småvägar gick vi ner mot vattnet, mellan hotellens stora inhägnader. Solen kom precis upp och lyste svagt genom diset.

Killarna började genast slå volter, med avstamp från en bit drivved och med mjuk landning i den vita sanden. Sanden bar de sen som ett extra hudlager, i fläckar över kroppen. Jag gjorde mitt bästa att instruera killarna i rygg- och polisvolt, för att få deras vanliga volter bättre. Vi tog fram det långa repet jag köpt och de provade på det där med att hoppa i takt. Det var lite svårt för några av dem, men Chris skrattade glatt i repets sfär och slog volter. Det kan bli något för dem att ta med i sin föreställning. Sen jobbade de med några av sina pyramider och övergångar mellan dem. Vid det laget hade värmen och avsaknaden av frukost, gjort mig oförmögen att ge så mycket hjälp.

Vi avslutade med ett dopp och sen ett cafébesök i ett skjul, innan jag åkte tillbaks in till stan.

På eftermiddagen träffade jag de elva “utvalda” och nu var arbetet helt annorlunda; lätt, ambitiöst och roligt. De fick visa prov på sin nivå inom akrobatiken och jag introducerade dem i Clown. De bestämde sig för att de ville genomföra turnén med övernattning i en nordlig region, mot Somalia till. Jag får prata med Phidelia om planer inför det imorgon bitti. Sen avslutade vi och tog biljfärjan tillbaks till Mombasa-ön, jag gjorde bankmatärenden och laddade ner dagens bildskörd. Ännu en låååång arbetsdag (17,5 timmar so far) med växande, vackra människor. Mitt jobb regerar.