Kenya: Mindre grupp och strand-ackro

Mombasa, 19 februari

Igår konfererade jag med Philidia på YWCA och bestämde mig för att reducera gruppen till de elva personer som har bäst förutsättningar att bidra till arbetet. I slutet av gårdagens teaterpass, min tredje dag med gruppen, la jag fram mitt beslut. Då hade gruppen gjort övningar och improvisationer, där det åter blev tydligt vilka som kan vad, vilka som kan satsa och vilka som har annat som är viktigare just nu. De fem som jag valde att inte arbeta vidare med är allihop tjejer. Det arbete jag ser som möjligt för mig att genomföra på dessa korta dagar, är för krävande för dessa fem. Antingen räcker inte ambitionen eller förmågan eller kompetensen till, eller så felar alltihop samtidigt. Det är inte svårt att se hur systemet härskar: Den vita mannen kickar de svarta tjejerna. Jag känner inte till de här ungdomarnas bakgrund och kan mest se att situationen och min kompetens räckte inte till för de här tjejerna, med den typ av behov, oro och inställning som de givit uttryck för. De hade säkert kunat få ut något av mig och gruppen, men varken jag eller det gemensamma målet klarade av dem. Till slut blev ju frågan om arbetet i gruppen skulle vara mest av socialt stöttande karaktär, eller om det skulle leda till ökad professionell förmåga. Dessutom finns bakomliggande ekonomiska förhållanden, som gör deltagarnas motiv av närvara lite grumliga. Projektet har pågått i fem månader och nu var det dags att fatta ett beslut. Kvar i arbetet med denna föreställning blev tre tjejer och åtta killar. Nivån på det arbete som gruppen nu kommer att kunna göra blir ett viktigt värde i framtiden, tror jag.

I morse steg jag upp kl 05.00 och tog en minibuss till Bombolulu, där akrogruppen och Marin väntade, i mogonmörkret. På småvägar gick vi ner mot vattnet, mellan hotellens stora inhägnader. Solen kom precis upp och lyste svagt genom diset.

Killarna började genast slå volter, med avstamp från en bit drivved och med mjuk landning i den vita sanden. Sanden bar de sen som ett extra hudlager, i fläckar över kroppen. Jag gjorde mitt bästa att instruera killarna i rygg- och polisvolt, för att få deras vanliga volter bättre. Vi tog fram det långa repet jag köpt och de provade på det där med att hoppa i takt. Det var lite svårt för några av dem, men Chris skrattade glatt i repets sfär och slog volter. Det kan bli något för dem att ta med i sin föreställning. Sen jobbade de med några av sina pyramider och övergångar mellan dem. Vid det laget hade värmen och avsaknaden av frukost, gjort mig oförmögen att ge så mycket hjälp.

Vi avslutade med ett dopp och sen ett cafébesök i ett skjul, innan jag åkte tillbaks in till stan.

På eftermiddagen träffade jag de elva “utvalda” och nu var arbetet helt annorlunda; lätt, ambitiöst och roligt. De fick visa prov på sin nivå inom akrobatiken och jag introducerade dem i Clown. De bestämde sig för att de ville genomföra turnén med övernattning i en nordlig region, mot Somalia till. Jag får prata med Phidelia om planer inför det imorgon bitti. Sen avslutade vi och tog biljfärjan tillbaks till Mombasa-ön, jag gjorde bankmatärenden och laddade ner dagens bildskörd. Ännu en låååång arbetsdag (17,5 timmar so far) med växande, vackra människor. Mitt jobb regerar.

Bombolulu Boys

17 februari

Idag tog Martin med mig till en grupp unga akrobater som kommer från samma område som han, just norr om stan (Mombasa). Chris är den unge man som är deras ledare, som tränar och motiverar de andra, kommer på rutiner, etc. Jag möter dem på en liten allmänning, en glänta mellan några palmer och ett staket. En jordplätt, hårdstampad av deras träning, en bit cementrör, hemsnickrad bänk och stol, några sammanfogade plankstumpar och en glasflaska – det är deras utrustning. De har trasiga tighta shorts, eller bara kalsonger på sig. Jag vet inte precis varför jag är här; för att se om jag kan hjälpa dem med deras nummer kanske, eller bara ge moraliskt stöd. Kanske kan de kopplas ihop med YWCA-gruppen, tänker Martin. Killarna är yngre än jag förväntade mig: 14-18 år gamla. Smala, men vältränade.

De vill visa mig sina konster och kör igång med pyramider, volter några balanskonster och några korta koreograferade formationer, i klassisk akrobatstil. Det är vingligt och otight, men det finns skills. Särskilt Chris är avancerad, med mycket snabba flickflacks och sidvolter. Jag och Martin, placerade i skuggan på bänken och stolen, jublar och applåderar. De fem killarna samlas runt oss. Jag berömmer mycket. De ska vara mycket stolta över sitt arbete. Sen ger jag lite tips om att långsamt bygga upp inför varje trick, ta applåder, ta det lugnt, öka svårighetsgraden successivt, etc.

Jag inser nu att vad de mest behöver är scenkläder och lite utrustning. jag säger att jag är beredd att stödja dem med Clowner utan Gränser-pengar och att de ska göra en lista på de saker de mest behöver. Chris har funderat en hel del på såna saker och verkar veta precis vad de behöver. Martin ska hjälpa honom att ta reda på hur mycket sakerna kostar och lämna ett förslag. Sen föreslår jag att de till den 2 mars, då jag kommer tillbaks till stan, ska ha satt ihop en ny föreställning, med kostym, musik och material. Det går de med på. Jag frågar hur mycket de kan träna, om de kan komma till YWCAs lokaler och jobba med mig någon förmiddag, etc och jag förstår att de behöver ägna en hel del tid till att skaffa mat för dagen. Jag ger dem matpengar för 4 dagar, motsvarnde 100 kr per person – det är vad Martin säger de behöver. De är glada och lite överraskade, försöker smälta situationen, att en Muzongo (viting, typ) dykt upp och dragit fram pengar.

Innan vi skiljs tar killarna med oss in bland de låga husen, som verkar utgöra byn. Vi sätter oss på några låga pallar under ett träd på den lilla gårdsplanen framför Chris familjs hus. Hans mycket gamla pappa sitter och tvättar en lerig hink med en trasa. Hans mamma tittar ut från huset. Jag blir bjuden på särskilt rent vatten i en mugg.

På eftermiddagen träffar jag åter YWCA-gruppen, future “Ultimate Clowns”. Medlemmarna droppar fortfarande in sent. Jag börjar med de fyra som är där i tid. Först uppvärmining, sen får olika personer leda de andra. Gruppen följer bra, det här har de gjort förr, men nivån är oambitiös. Detta kännetecknar sen hela eftermiddagens arbete. De är trögjobbade! jag får lära dem att fokusera. De är på sätt och vis bättre än Circuna-gänget i Libanon, men jag ser brist på ambition på vissa håll och det drar ner hela gruppen. Det finns absolut ljuspunkter, med de skyms av dem som inte vet hur en jobbar i en grupp.

Sista timmen får de i 4-grupper förbereda en scen som ska vara kort och underhållande. De jobbar slött och när de väl bestämt vad de vill göra så repar de knappt. Scenerna har sina poänger, men utförs slarvigt. Gruppen får sen berätta vad de såg i de andras scener, som ett sätt att visa att allt som görs på scenen berättar något.

Mombasa Ultimate Clowns

Message will follow in Swedish. This is a work-diary from Mombasa, Kenya, where our hero, the Pelle, is teaching theatre and circus to not so privileged youths. Pics from the first days of training.

Måndag 16 februari 2009

Första arbetsdagen. Jag hade just kommit tillbaks till stan efter en natt i en stuga
vid havet. Där hade det varit vackert, men mörkt och ensamt och “fake”, som det känns
när allt är anpassat efter oss vita turistern. Vägen ner till stugområdet var för
farlig att färdas till fots, eftersom man riskerade att bli rånad, pga fattigdom i
området. Jag var nu sugen på att komma igång med arbetet.

På förmiddagen hade jag möte med administrationen på YWCA i Mombasa, dvs Phidilia och
Margret, som briefade mig om sina intryck av detta samarbetsprojekt, så långt. Vi kom
överens om att jag tar sköter pengarna från Sverige och att gruppen ska uppmuntras att
arbeta självständigt. Gruppen har redan borjat arbetet med att forma en egen
organisation: “Ultimate Clowns”. Bra namn.

Sen fick jag skjuts över viken med bilfärjan till organisationens andra byggnad. Där
finns den stora samlingssal som varit gruppens arbetslokal sedan i oktober. På plats på
utsatt tid var bara Martin, som är gruppens utsedde organisatör och storebror och en av
de yngre tjejerna, Rachel. Vi placerade stolar i en cirkel. Småningom kom sex till och
vi började dagens presentations- och planeringsmöte. Efter en timme kom ytterligare sju
personer och jag drog introduktionen igen och alla fick presentera sig.

Min inroduktion gick ut på att det är de som bestämmer vad vi ska göra under de tio
dagar jag är med dem. Gruppen och arbetet är deras och jag är där för att göra det
de ber mig om. Det visade sig inte helt enkelt att ge dem hela initiativet, för många
av dem är lite tillbakadragna och alla har inte det långsiktigare perspektivet på
projektet. Men det kändes ändå viktigt att poängtera att jag är där för deras
skull och inte tvärtom.

Vi hamnade i prat om olika sätt att disponera tiden och om olika möjligheter att göra
en turnéföreställning. Gruppen ville gärna åka och spela i staden Tenariva, en bra bit
upp längs kusten, där YWCA har en avdelning och ett hostel. Alla verkade gilla tanken
på att resa iväg och sova över tillsammans. Jeff och Martin fick i uppdrag att kolla
möjligheterna att spela där och på andra ställen, i mitten och slutet av nästa
vecka. Fram till dess bestämde vi att jag ska ge gruppen clownträning och fysisk
träning och sen börja sätta ihop en föreställning. Vi arbetar tisdag-fredag kl
14.00-17.00. Jag erbjöd mig att ge ytterligare träning på morgnarna, för dem som så
önskade. Vi får väl se om någon nappar.

Dagen avslutades med korvkull och en kort visualiseringsövning inför de kommande
dagarna. Alla fick 200 shilling för omkostnader runt träningarna och för att skapa
extra motivation. De som inte har mycket mer motivation än den som köps för pengar,
kommer inte att bli med hela vägen till turnén, misstänker jag. Gruppen kommer att behöva
bli mindre.

Andra dagen traffade jag en akrobatikgrupp, som tränade i en glänta i utkanten av sitt
“homestead”. Jag bestämde mig snart för att försöka bistå, nej, utvecklingssamarbeta med dem. Mer om det snart.