Så brukar det bli när jag sover med förnstret stängt, täker jag på morgonen. Jag öppnade förvisso fönstret – och stängde fönsterluckorna med jalusi – just när åskvädret som drog in från Medelhavet nådde stan. Det måste ha blåst igen under natten. Resultatet blir mardröm, eller dröm med stress. I det här fallet blev jag mer och mer sen till en repetition av en pjäs, som jag inte ville va med i. Jag uppehölls på vägen dit av min mamma som pratade med kvarterets cykeltjuv och sen förtalte mig hur speciellt det var för honom, som känd förbrytare, att vara anställd i polishusets kantin, med den lockelse kassalådan utgjorde varje dag. Jag försökte sen hindra min för dagen ovanligt livfulle, men likväl demente, pappa från att tända en cigarett i filtret och lyckades sen undvika att städa upp i en mataffär, efter att min syster råkat köra in i en stapel konservburkar med sin elektriska rullstol. Vid mina försök att ringa till regissören (min fd scenframställningslärare från Teaterhögskolan) och ljuga om varför jag nu var över en timme sen, växte telefonen i min hand och liknade mer en displayrik miniräknare, med lösa sladdar utstickande på baksidan. Någon med namnet aa hade sökt mig flera gånger. Var stängde man av ljudet? Jag befann mig ju på en filminspelning, där en scen med en långtradare som sladdar in på en fotbollsplan just var under inspelning (statisterna i fotbollsuniform applåderade lättat efteråt). Efter ytterligare några i annat sammanhang lustiga vändor, bl.a. innehållande en verklighetstrogen tur i Fritt fall, vaknade jag tillslut. I efterhand är jag tacksam att min pojkvän inte på något sätt var inblandad i stresshändelserna (han brukar mest dyka upp som okända män i olika kollektivtrafiksituationer; män med för varje dröm olika frisyrer, men med det gemensamt att de inte känner igen mig).
Allt ska ställas på glänt till nästa natt.
0 Responses to “Nattlig interlude”