Matt, vid liv

Ledig en dag. Trott och ont i kroppen. Hade en unge for mycket pa axlarna, pa ett sommarkollo vid gransen till Ukraina och fick en liten bristning.

Matt i sjalen ocksa, efter sa manga moten med sa manga otillfredsstallda behov.

Hade jag kunnat ladda upp bilderna jag tagit skulle ni lattare forsta vad vi gor har, men det far vanta tills hemkomsten om en vecka. Da hade ni fatt se ganget pa barnhemmet i Grinauti-Moldova: Anfisa, Denis, Sacha 1 och 2, Igor, Ana, Anna, Veronica, Caroline, Valeri och 15 till.

Som jag skrev kramades vi mycket dar. Nagra av barnen tog genast alla kramar de kunde fa, andra ville kramas forst efter ett par dagar. Alla ville dansa disco varje kvall – det var det forsta barnen fragade efter nar vi klev ur minibussen nar vi kom tillbaks efter dagarnas utfarder till andra institutioner. Och Igor, som mest hallit sig undan den forsta dagen och strosat for sig sjalv utanfor lekarnas cirklar, log med hela ansiktet och kom sjalv fram till oss.

Det kunde ta tid att ga tex mellan var sovsal till uthuset, for pa gardsplanen vantade oftast en liten grupp som ville vinka, saga nagra ord, eller grabba tag och krama och prata pa for fullt. Vi fick lara oss att ge utan att tommas, att lyssna efter det de behovde och forsoka ge lite av det, utan att fastna hela dagen. Och de hade redan lart sig att ta det de behovde och sen slappa taget nar vi akte, efter tre dagar tillsammans. De hade gjort det forr. Man tager vad man haver. Och vi ger det vi kan ge, just idag, i just denna stund.

Pa ungdomsfangelset i Lipnica: Taniga 15-aringar och 21-aringar med den ryska maffians stjarnor tatuerade pa brostet, bredvid skuggor av borttagna hakkors. Men jag tankte inte pa de dar symbolerna forran efterat, for det jag forst sag var samma barn som vi mott pa barnhemmen, fast storre. Samma behov av narhet, langtan efter mjuk kroppskontakt, samma sokan efter en bekraftande blick, ett leende som bekraftar att jag finns, en vink pa avstand, genom ett staket. Behov av att bara sitta och lyssna pa var musik i vara hogtalare, efter forestallningen. Nyfikenhet pa vara larviga fantasiovningar och allvarligt lyssnande och tittande i fortroendeovningar. Vakterna hade aldrig sett pa maken. Forestallningar hade spelats tidigare, men att clownerna sen sprider ut sig pa grasplanen och gor ovningar, tatt intill deras unga fangar, det var nat nytt.

Jag kande mig inte radd en enda gang, ens nar jag brot arm med maffiakillen (jag lat honom vinna…) eller latsades ha tebjudning med imaginara koppar mitt i ett gang 16-aringar. Det var sa tydligt att de ville ha allt vi hade att erbjuda, att detta var en speciell dag, med unika tilldragelser som ingen ville stora. Som publik var de 120 killarna, sittande pa filtar pa basketplanens spruckna asfalt och pa grassluttningarna runtom, underbar. De sog at sig minsta vink. Jag satt i publiken och flera killar sokte min blick under forestallningen, sadar som barn gor nar nagot speciellt hander – “Sag du ocksa det dar? Visst var det dar kul? Hur ska man reagera pa det dar? Vem ar du och vem ser du att jag ar? Se mig, snalla.”

Pa mandag ger vi oss ut pa en sista veckas rundresa mellan barnhem, fangelser och sjukhus. Vi finns.

 

Bli stodmedlem i Clowner utan Granser pa www.skratt.nu