Pics from Moldova!

Came home last night. Took a walk in the park this morning and ate wild raspberries off the bush.

Some of my camera-phone pics below. Hundreds more, taken with real cameras, to come to another site soon. Stay tuned for link.

Matt, vid liv

Ledig en dag. Trott och ont i kroppen. Hade en unge for mycket pa axlarna, pa ett sommarkollo vid gransen till Ukraina och fick en liten bristning.

Matt i sjalen ocksa, efter sa manga moten med sa manga otillfredsstallda behov.

Hade jag kunnat ladda upp bilderna jag tagit skulle ni lattare forsta vad vi gor har, men det far vanta tills hemkomsten om en vecka. Da hade ni fatt se ganget pa barnhemmet i Grinauti-Moldova: Anfisa, Denis, Sacha 1 och 2, Igor, Ana, Anna, Veronica, Caroline, Valeri och 15 till.

Som jag skrev kramades vi mycket dar. Nagra av barnen tog genast alla kramar de kunde fa, andra ville kramas forst efter ett par dagar. Alla ville dansa disco varje kvall – det var det forsta barnen fragade efter nar vi klev ur minibussen nar vi kom tillbaks efter dagarnas utfarder till andra institutioner. Och Igor, som mest hallit sig undan den forsta dagen och strosat for sig sjalv utanfor lekarnas cirklar, log med hela ansiktet och kom sjalv fram till oss.

Det kunde ta tid att ga tex mellan var sovsal till uthuset, for pa gardsplanen vantade oftast en liten grupp som ville vinka, saga nagra ord, eller grabba tag och krama och prata pa for fullt. Vi fick lara oss att ge utan att tommas, att lyssna efter det de behovde och forsoka ge lite av det, utan att fastna hela dagen. Och de hade redan lart sig att ta det de behovde och sen slappa taget nar vi akte, efter tre dagar tillsammans. De hade gjort det forr. Man tager vad man haver. Och vi ger det vi kan ge, just idag, i just denna stund.

Pa ungdomsfangelset i Lipnica: Taniga 15-aringar och 21-aringar med den ryska maffians stjarnor tatuerade pa brostet, bredvid skuggor av borttagna hakkors. Men jag tankte inte pa de dar symbolerna forran efterat, for det jag forst sag var samma barn som vi mott pa barnhemmen, fast storre. Samma behov av narhet, langtan efter mjuk kroppskontakt, samma sokan efter en bekraftande blick, ett leende som bekraftar att jag finns, en vink pa avstand, genom ett staket. Behov av att bara sitta och lyssna pa var musik i vara hogtalare, efter forestallningen. Nyfikenhet pa vara larviga fantasiovningar och allvarligt lyssnande och tittande i fortroendeovningar. Vakterna hade aldrig sett pa maken. Forestallningar hade spelats tidigare, men att clownerna sen sprider ut sig pa grasplanen och gor ovningar, tatt intill deras unga fangar, det var nat nytt.

Jag kande mig inte radd en enda gang, ens nar jag brot arm med maffiakillen (jag lat honom vinna…) eller latsades ha tebjudning med imaginara koppar mitt i ett gang 16-aringar. Det var sa tydligt att de ville ha allt vi hade att erbjuda, att detta var en speciell dag, med unika tilldragelser som ingen ville stora. Som publik var de 120 killarna, sittande pa filtar pa basketplanens spruckna asfalt och pa grassluttningarna runtom, underbar. De sog at sig minsta vink. Jag satt i publiken och flera killar sokte min blick under forestallningen, sadar som barn gor nar nagot speciellt hander – “Sag du ocksa det dar? Visst var det dar kul? Hur ska man reagera pa det dar? Vem ar du och vem ser du att jag ar? Se mig, snalla.”

Pa mandag ger vi oss ut pa en sista veckas rundresa mellan barnhem, fangelser och sjukhus. Vi finns.


Bli stodmedlem i Clowner utan Granser pa

Grinauti-Moldova, July 17 2008

We are at a rural ”Auxiliary Boarding School” with 25 children, of which maybe 15-20 are intellectually challenged and the rest either a sibling, traumatized or just poor and abandoned. They are all abandoned in some way, I guess. We too will abandom them, as with the two week old kitten Ida found in the rain the other day. She woke it up to life, warmed it, fed it and gave it care and attention. It sleeps in her bed. But soon she’ll have to accept that we can’t take it back to Chisinau and that it is unlikely that someone else will take care of it. She’ll have to let go and leave it. But is that the only way and is it the right thing to do?


Today the sun came out. The team is great. Simon says, tag, hugs, juggling, acrobatics, hugs, disco, facepainting, hugs, A!B!C!, some extra hugs – given and taken.


For about two seconds at the time, great sadness comes over me. Then I return to be turned outwards, to registering, to action.


Alcohol is a poison. Taken in combination with poorness, it is most deadly. It kills off thousands of parents in those humans who happen to have children. It kills many souls of children without a functioning parent.


Pics are coming…

On the road, northern Moldova, evening of July 15

Pics are coming!


It’s been raining since noon. The road is bumpy but wide, the driver Nicolai is cool and happy to have succeeded in turning the bus monitor on. The group is watching takes from todays show, filmed by Joanna and Calle. We performed in a small and almost abandoned cultural house, packed with people, young and old, from the village and boarding schools in the area. The air was moist, like the costumes of the 10 clowns, trying thier best to get the full attention of the lively audience. It worked sometimes. The old ladies in the front row thanked us from the bottom of their hearts.


We drive trough a time capsule, passing rural villages where people live off what the land and the animals give them. A big part of the people survive by having family members making money abroad. Russia and Italy are the the main destinations for migrants. Many parents are away working abroad, leaving children without a family. And Moldova seems to have a tradition of putting children in institutions, rather than supporting the poor parents who can’t feed or clothe their children. Moldova has ca 70 institutions where children live, compared to ca 20 in the much bigger neighbour Romania.


Passsing big fields of sunflowers, then fields of wheat, lined with walnut trees. Meadows, seldom seen in modern Sweden, with goat-eateen grass around free standing trees. Still heavy rain. Smell of mud in the bus.


I took the chance to clean myself in the restaurant toilet this evening. The small orphanage we will reach shortly is one of the poorest. I expect cute but smelly kids and uncute, reaking outhouses, and the rain, darkness and mud amplifying the misery.


Children can have superhuman powers it seems. The ones who’s boardingschool we visted yesterday, from families with one or no parent, where alcoholism and physical abuse are common, seemed to have learned to take care of eachother. The older (13-14) taking some responsability for the younger (8-9). All tiny for their age, skinny but not weak. They all had their tasks, in the kitchen (girls singing when working), cleaning the dorms or with the animals (didn’t see that). 30 kids living with their regular teachers, who take turns in pairs, working during summer with the kids who can’t go home (or have no to go to).

Student show opens in Moldova

Chisinau 2008-07-13


After 2,5 weeks of rehearsals in Sweden and Moldova the group of 12 performing arts-students and teachers/directors Siri and Pelle, went to a summer camp outside the capital Chisinau. It was an ideal setting for a soft start of our tour; An idyllic wooden outdoor stage in the forest, and 160 children. Some of the children were from very poor families and permanently living there, others were there for a part of the summer.


The show went down well (although a bit too long – a common problem for these summer-shows with many clowns involved…) and afterwords we played around with the kids, doing facepainting, playing football and teaching acrobatics, until the sun set and we drove back to Chisinau.


The next day we went to the girls- and women’s prison in Rusca. We had to leave our phones and cameras at the gate and were instructed not to touch the inmates (which, of course, was an impossible instruction for the clowns). We put up our small set on the sandy volleyball-court and performed for 200 joyous prisoners (aged 16-70), seated on blankets on a slope under some trees. They were a great audience and it was clear to me how much they needed and appreciated a break from their prison routine. They laughed and interacted in a lovely way. Someone said the show reminded her of real life and made her forget the prison for a short while. This may sound like a cliché-response to a prison show, but one realizes how valid it is when one has experienced it. Our team was very touched by the experience – a combination of sadness and joy, so typical for any Clowns without Borders tour. And the strangeness of imprisonment…


After returning to the capital and a quick lunch, six of us went to the burn injury department at the children’s hospital. We performed for 10 bandaged children and their parents and some lively nurses and left balloons, lollipops and stretched out mouths of worried parents and kids in pain.


Tomorrow we leave for the northern regions, where our base will be one of the poorest orphanages. We will be back, less clean and more smelly, in one week.


And Calle and Joanna, our filmmakers, made it back to town safely after their research trip.

Flygarna, rep

2008-07-10 Chisinau


Sista repet av föreställningen ”Flygarna” (som jag kallar den pga av overallerna och de vita huvorna som DI-Jenny gjort) ikväll. Skådespelaren Gena och några teaterstudenter och Hervé med fru kom dit och skrattade. Det är en fin clown-show med mycket fart, sköna karaktärer och god stämning. Vi har bara lite fix med musiken kvar. Imorgon spelar vi för första gången för barn! – på ett barnhem nordväst om huvudstan. Jag ska först bara besöka ett barnsjukhus, köpa två kablar, gå till banken, betala bussbolaget och betala hotellet innan vi ger oss iväg.


Magnus K. åkte hem idag och det blir lite tomt utan honom, eftersom han är så go och bra, men han har säkert förtjänat sin semester från Teaterhögskolan. Jag förstod häromdan att det viktiga för mig med hans närvaro här var att den hjälper mig att ta arbetet med kursen vidare, att formulera mig bättre och att förtydliga min roll i kursens utveckling. Att bli sedd är en fin sak. Tack.


Studenterna har verkligen bidragit för fullt till att föreställning och stämning är så bra. De pumpar in engagemang och sina olika begåvningar, med respekt för varandra och med bra disciplin och mognad. De är redo att flyga ut till barnen nu.


Siri H. är fantastisk. En fenomenal clown, artist, skådespelare, som utstrålar så mycket nyfikenhet, öppenhet, generositet och glädje. Jag är inte det minsta förvånad att hon fått en bra plats i gruppen, trots att hon kom en vecka efter starten. Hon har mer och mer tagit över regin av föreställningen, så att jag kan ta hand om mer praktiska saker. Men jag lägger mig fortfarande i, förstås!


Batsugar (lärare i cirkus på DH och student i sommar) väntar fortfarande på visum i Stockholm. Han hade sånär fått sitt svenska pass när det var dags att åka, men var tvungen att ansöka om visum med sitt gamla Mongoliska – och det var inte snabbt gjort, visade det sig. Vi hoppas han kommer i nästa vecka.


DI-filmaran Joanna och Calle har dragit norrut, till det område vi besöker i nästa vecka, för att intervjua barn vi kommer att spela för. De svarar inte i telefon ikväll. De har nog ingen täckning…

Academy of Arts


Vi har varit duktiga på att packa. Ridå i skidfodral, de två stora paketen med magilådan och ljudanläggningen i sin jätteväska checkades in utan extra kostnader. Flyget till Riga gick snabbt. Där klev vi på ett mindre plan som långsamt men med fin utsikt flög oss över Ryssland, Vitryssland och Ukraina, innan vi landade i Chisinau.

Chisinau är lugnt och soligt, lummiga träd längs gatorna, unga tjejer i sportig silverlamé, många butiker, spruckna trottoarer, ett par tiggare. Vi bor i ett av de få kvarvarande hotellen med bibehållen sovjetstil (Zarea) och det är fint och billigt och bra.

Vår vän Hervé har förberett det mesta inför turnén och jag behövde bara sitta med när han prutade ner priset för tre veckors hyra av en minibuss med chaufför.

Första eftermiddagen promenerade gruppen omkring och bekantade sig med stan och fattade att vi var här. På kvällen hittade vi en klassisk moldavisk restaurang med väldigt god traditionell mat och en riktig restaurangorkester som spelade på traditionella instrument, med miner av cement. Fiolsväng och ett stort stränginstrument som trakterades med små klubbor. Rå vitlök, fårost, höns i kruka, persilja, vårlök, sill med oliver. Nu har vi sett det fina, goda.

Efter frukost ska vi till teaterakademin, där vi ska få låna lokal att repetera i. Ridan ska upp, lådan ska byggas, scener ska repas. Om tre dagar har vi premiär.

Andra dagen fick vi dessutom chansen att mota de hogsta honsen pa UNICEF i Moldavien. De satte oss in i situationen for barn, pa barnhem, i fangelser och forklarade situationen for fattiga familjer. Har ar det alltfor vanligt att foraldrar lamnar sina barn pa institution, sa att de ska fa mat och rena klader, trots att barnet ar alskat och utan sarskilda tillsynsbehov. Det finns ca 70 institutioner for barn i Moldavien , jamfort med 18 st i det mycket folkrikare Rumanien.

UNICEFarna uppmuntrade kraftfullt vara kommande insatser och intygade att de ar mycket valkomna och kommer att satta stora avtryck i barnen vi moter.

Bilderna ovan ar fran andra dagens repetitioner i en lanad teatersal pa Dans- och Teaterakademin i Chisinau.

Moldova douze points

Rehearsals for about 6 days, putting a show together. More preparations the first week in Chisinau (capital of Moldova) and then two weeks tour to orphanages, youth prisons and hospitals. Leaving tomorrow EARLY. Back before Europride.

Cooperation between Clowns without Borders Danshögskolan, Dramatiska Institutet and Teaterhögskolan in Stockholm/Malmö/Luleå.

Moldova is the poorest country in Europe with 25% of the population living below the UN powerty line (ca 2 USD/day).

Now packing 10 kazoos, 1 bike-horn, 1 fez, 5 sponge-balls, gaffers tape, 15 latex noses, 20 one-use-one-size white overalls and 1 compass. Wish me luck!