De tre kyssarna

Skrivet inför deltagande i panelsamtal om gestaltning av sexualitet på teatern, på Södra Teatern, Stockholm den 2 juni 2008.

När bögar åtrår varandra på en scen, vad gör de då alltid, med automatik? De tungkysser varandra. Händerna söker sig runt den andres nacke, huvudena pressas mot varandra, läpparna plattas ut mot den andres tandkött. De ser möjligtvis på varandra.

Jag bodde i New York en sommar på 90-talet. Jag svalkade mig i Central Park och läste Tony Kushners pjäs, aids-eposet “Angels in America” och gick i de miljöer där pjäsen utspelar sig. Det är ett mastodont-drama, med scenanvisningar som utlovar ett teatrealt fyrverkeri. När jag kom hem såg jag att pjäsen satts upp på Stadsteatern, i regi av Richard Gunther och jag styrde stegen mot stora scenen. Men där spelades nåt annat (typ Romeo Och Julia) och jag fick röra mig mot den mindre Klarascenen. Inga änglar störtade ner genom taket så att gipset yrde och inget kändes alls så stort som jag upplevde det när jag läste pjäsen. Framförallt inte kyssen. Stefan Larsson och Micke Nyquist i en inrullad dubbelsäng. Jag kände ingenting. Jag trodde inte på relationen. Jag trodde inte att de var förälskade, eller att någon av dem levde i en stad med en stor och självsäker gaykultur.

“Det allra viktigaste” – Suzanne Ostens förment queera uppsättning på Unga Klara. Det finns två samkönade kärleksmöten på scenen. Ångestladdade. Oerfarna. Den ena mannen verkar inte vilja kyssas, men gör det ändå. Jag blir äcklad av kyssen. Jag förstår den inte. Jag undrar hur gymnasiepubliken känner.

“Edward II” – just avslutad spelperiod på Unga Klara. Kvintessensen av den manliga homosexuella åtrån: ett okänsligt kyssande, lust, ja, inte ömhet. Andra dimensioner av en kärleksrelation? Jag minns inte. Föreställningen verkar handla om nåt annat. Den homosexuella kungen blir påsatt i röven med ett glödgat spett, men föreställningen verkar handla om nåt annat.

Jag kritiserar inte främst regisssörernas eller skådespelarnas val i de här föreställningarna. Det jag upplever och beskriver är en saknad, en osynlighet. Och då är den ändå ingenting jämfört med gestaltning av lesbisk kärlek. Vacuum passar bäst som beskrivning då. Mitt favoritklotter är: “Lesbiska finns!”

Filmen slutar just när Agnes och Elin springer ut från skoltoaletten (“Fucking Åmål”). Vi behöver göra de där andra pjäserna, som börjar med repliken: “Nu ska vi gå och knulla!” och pjäserna där det samkönade knullandet är normalt, där kyssandet gestaltas på ett sätt som gör de kyssande homona synliga som människor.

Feskekörka

Rapport från genusdag på Högskolan för Scen och Musik i Göteborg, den 3 juni 2008

Konsult:     Pelle Hanæus
Deltagare:  Sju pedagoger och två verksamhetsledare från avdelningarna Teater och Musikal

Jag inledde dagen med att läsa den presentationstext jag skrev till AGK kick-offen i Örebro, som ett sätt att beskriva min ingång i projektet och som ett sätt att uttrycka den personliga ingång jag tycker är nödvändig för alla att ha i projektet.

Vi enades om att målet för dagen var “Att fördjupa förståelsen av genusperspektivets roll i undervisning och gestaltning”. Jag berättade att jag ville ta upp viktiga begrepp, inspirera samt belysa vissa sätt att tänka.

Jag fortsatte med att snabbt gå igen några av de övningar och förklaringar av begrepp jag använder mig av i workshops med studenter. Det var så dagen var upplagd – en genomgång av mitt arbete med studenterna i Luleå och Stockholm. Jag visade bilder från crossdressingövningar i Luleå och beskrev studenternas improvisationer i karaktär, samt deras reaktioner på dessa. Jag visade och kommenterade den korta dokumentationsfilm jag just klippt ihop, från redovisningen av genusveckorna på Stockholmsskolan i slutet av maj.

Apropå genuskodat beteende diskuterades ledarskap med olika stil. Det faktum att lärosätets ledning nu i hög grad består av kvinnor kommenterades. Diskussionen var en del av en större, som handlade om att koppla egenskaper från kön, så att människor av olika kön kan ta till sig t.ex. goda ledaregenskaper. Samtidigt påpekades det att könandet av egenskaper kan underlätta upptäckten av genussystemet och kommunicerandet av det.

En diskussion om studenternas klädsel under lektionerna kom upp. En pedagog tolkade en kvinnlig students tröja som blottade axeln, som en tydlig sexuell signal och som en del av ett objektifierande av kvinnokroppen. Klädseln beskrevs som distraherande, begränsande, alltför “icke-neutral”. Olika upplevelser och tolkningar av denna typ av klädsel uttrycktes och olika perspektiv framfördes. Ett problematiserande av begreppet “neutral” gjordes, även med koppling till rörelseämnet.

Till slut bad jag gruppen formulera några konkreta saker som de nu ämnade göra, som en fortsättning av genusarbetet. Flera konkreta saker togs upp och antecknades.

Dagen var slut. Gruppen verkade nöjd. Jag var nöjd.

Cut the bull!

De två sista veckorna i maj höll jag och Wilson Michaels i en av de valbara kurserna på temat Att Gestalta Kön, på Teaterhögskolan i Stockholm. Medverkade gjorde studenter från skolorna i Stockholm, Luleå och Göteborg. Andra pedagoger var Liv och Rebecca från Teater Lacrimosa, Simon från Unga Klara, Ingela från Galeasen/Dramaten, Anna Pettersson och queertango-pedagogen Charlotte Rivero.

Den första veckan ägnade vi åt att skapa medvetenhet kring egna och andras genusuttryck – genusmedveten gestaltning – och åt att få upp ögonen för normer kring kön och identitet. Den andra veckan ledde Wilson arbete med scener ur Shakespeares En Midsommarnattsdröm, där vi laborerade med rollbesättning, genusuttryck och lät genusperspektiv berika tolkningen av scenerna.

De sex parallella kurserna redovisades kort sista dagen och det kändes som att denna satsning från skolans sida skapat en tydlig medvetandehöjning hos studenterna, samt i vissa fall givit nya verktyg att använda i ett fördjupat och medvetet skådespelararbete.

Nåt jag reagerar mot är att det i perspektiv-vidgande arbeten som detta ofta dyker upp kommentarer om att inte låta projektet “begränsa ens frihet som skådespelare” eller “tvinga in en i politisk korrekthet”. Sånt är oreflekterade reaktioner på att ens värld komplicerats, att maktordningar börjat uppenbaras och att detta verkar utmanande och kräver någonting nytt av en. Begränsad frihet är just det som genusarbete är en reaktion mot. Och att agera inkorrekt innebär alltsomoftast att blunda för maktstrukturer, särkilt såna som inte verkar begränsande för en själv. Så, cut the bull!