Pelle Hanæus

Skrivet inför deltagande i panelsamtal om gestaltning av sexualitet på teatern, på Södra Teatern, Stockholm den 2 juni 2008.

När bögar åtrår varandra på en scen, vad gör de då alltid, med automatik? De tungkysser varandra. Händerna söker sig runt den andres nacke, huvudena pressas mot varandra, läpparna plattas ut mot den andres tandkött. De ser möjligtvis på varandra.

Jag bodde i New York en sommar på 90-talet. Jag svalkade mig i Central Park och läste Tony Kushners pjäs, aids-eposet “Angels in America” och gick i de miljöer där pjäsen utspelar sig. Det är ett mastodont-drama, med scenanvisningar som utlovar ett teatrealt fyrverkeri. När jag kom hem såg jag att pjäsen satts upp på Stadsteatern, i regi av Richard Gunther och jag styrde stegen mot stora scenen. Men där spelades nåt annat (typ Romeo Och Julia) och jag fick röra mig mot den mindre Klarascenen. Inga änglar störtade ner genom taket så att gipset yrde och inget kändes alls så stort som jag upplevde det när jag läste pjäsen. Framförallt inte kyssen. Stefan Larsson och Micke Nyquist i en inrullad dubbelsäng. Jag kände ingenting. Jag trodde inte på relationen. Jag trodde inte att de var förälskade, eller att någon av dem levde i en stad med en stor och självsäker gaykultur.

“Det allra viktigaste” – Suzanne Ostens förment queera uppsättning på Unga Klara. Det finns två samkönade kärleksmöten på scenen. Ångestladdade. Oerfarna. Den ena mannen verkar inte vilja kyssas, men gör det ändå. Jag blir äcklad av kyssen. Jag förstår den inte. Jag undrar hur gymnasiepubliken känner.

“Edward II” – just avslutad spelperiod på Unga Klara. Kvintessensen av den manliga homosexuella åtrån: ett okänsligt kyssande, lust, ja, inte ömhet. Andra dimensioner av en kärleksrelation? Jag minns inte. Föreställningen verkar handla om nåt annat. Den homosexuella kungen blir påsatt i röven med ett glödgat spett, men föreställningen verkar handla om nåt annat.

Jag kritiserar inte främst regisssörernas eller skådespelarnas val i de här föreställningarna. Det jag upplever och beskriver är en saknad, en osynlighet. Och då är den ändå ingenting jämfört med gestaltning av lesbisk kärlek. Vacuum passar bäst som beskrivning då. Mitt favoritklotter är: “Lesbiska finns!”

Filmen slutar just när Agnes och Elin springer ut från skoltoaletten (”Fucking Åmål”). Vi behöver göra de där andra pjäserna, som börjar med repliken: “Nu ska vi gå och knulla!” och pjäserna där det samkönade knullandet är normalt, där kyssandet gestaltas på ett sätt som gör de kyssande homona synliga som människor.

De två sista veckorna i maj höll jag och Wilson Michaels i en av de valbara kurserna på temat Att Gestalta Kön, på Teaterhögskolan i Stockholm. Medverkade gjorde studenter från skolorna i Stockholm, Luleå och Göteborg. Andra pedagoger var Liv och Rebecca från Teater Lacrimosa, Simon från Unga Klara, Ingela från Galeasen/Dramaten, Anna Pettersson och queertango-pedagogen Charlotte Rivero.

Den första veckan ägnade vi åt att skapa medvetenhet kring egna och andras genusuttryck – genusmedveten gestaltning – och åt att få upp ögonen för normer kring kön och identitet. Den andra veckan ledde Wilson arbete med scener ur Shakespeares En Midsommarnattsdröm, där vi laborerade med rollbesättning, genusuttryck och lät genusperspektiv berika tolkningen av scenerna.

De sex parallella kurserna redovisades kort sista dagen och det kändes som att denna satsning från skolans sida skapat en tydlig medvetandehöjning hos studenterna, samt i vissa fall givit nya verktyg att använda i ett fördjupat och medvetet skådespelararbete.

Nåt jag reagerar mot är att det i perspektiv-vidgande arbeten som detta ofta dyker upp kommentarer om att inte låta projektet “begränsa ens frihet som skådespelare” eller “tvinga in en i politisk korrekthet”. Sånt är oreflekterade reaktioner på att ens värld komplicerats, att maktordningar börjat uppenbaras och att detta verkar utmanande och kräver någonting nytt av en. Begränsad frihet är just det som genusarbete är en reaktion mot. Och att agera inkorrekt innebär alltsomoftast att blunda för maktstrukturer, särkilt såna som inte verkar begränsande för en själv. Så, cut the bull!