Den här eftermiddagen i Beirut sitter jag på det snofsiga Café Lina’s, på den smala huvudgatan, bakom ett välvt hörnfönster med utsikt över tutande trafik och folkliv.
Idag var vi i södern. Vaknade upp bredvid Ibrahim och hans brorson Ali, på madrasser på vardagsrumsgolvet. Jag gick ut och hälsade på havet, kissade med utsikt, Ali gick till skolan med blå uniformsskjorta på, vi drack te medan föräldrarna skojbråkade och hotade med skilsmässa. Ibrahim fotade sin gamla pappa, som poserade och sträckte ut tungan och sen låtsat högtidligt tände en cigarrett i fotoblixtarnas sken.
Vi tog en kollektivtaxi (‘servees’) in till Tyr för att köpa en röd leksaksbil till en systerson. Av en slump träffade vi systern med son på gatan och gick tillsammans till leksaksaffären. Vi gjorde några andra små inköp i butiker på de smala gatorna intill fiskehamnen och sen tog vi minibuss till Kasmieh.
I den lilla träningshallen i det inofficiella flyktinglägret Kasmieh hade Caspar redan satt igång träning med killarna från lägrena runtomkring. De jonglerade med käglor och pratade om träningsvärken från akrobatiken igår. Ibrahim och jag käbblade om vår baseline-study och jag var tvungen att gå ut ett tag. Sen gick jag in och tog min blodtrycksmedicin (som i en gammal komedi, där en rödbrusig person hetsar upp sig och genast måste ta ett piller för hjärtat). Men vi kom överens. Vi lämnade gruppen för att ta oss till Beirut och på vägen mötte vi Kamal, som lyckats sluta tidigare på bygget i ett annat läger, kom på sin moped och oroligt undrade om träningen var slut. “Ingen fara”, sa vi och han fortsatte den sista biten till hallen. De här ungdomarna satsar allt de har på oss.
Nu är jag som sagt i Beirut och ska ta en titt i kassaboken. Caféet har fyllts på med kostymgubbar och välfriserade damer. Någon röker cigarr. Jag har lock för öronen.
det är fint känns det som. jag vill också röka i fotoblixtar och mänsklig värme. kom inte hem, det är ruggigt väder och det händer ingenting.