Genuskväll på Norra Lagnö

En friskola sydost om Stockholm vidareutbildar sina pedagoger i jämställdhet och jag levererar några timmars workshop (det blev mest föreläsning den här gången) om Genus och Normalitet.

För att ett sånt här arbete ska få några bestående effekter på jämställdhet måste en börja med pedagogerna själva; de behöver ges möjlighet att fundera på sina egna positioner och perspektiv och i de flesta fall behöver ett förskjutande av perspektiv komma till stånd.

Många pedagoger vill genast ha verktygt som de kan använda i undervisningen – övningar eller tips och knep. Jag svarar att medvetenhet och uppmärksamhet på egna värderingar (och reproduktion av dessa) och känslor kring (sitt eget) genus är en nödvändig utgångspunkt.

Det första steget är att se att det finns en norm och sen se hur den benämner, begränsar, belönar och bestraffar. Det kan vara utmanande, särskilt för den som inte känner sig priviligierad, men samtidigt utövar makt med hjälp av sin position i tex genushierarkin.

Jag hade varit hemma från Libanon i två dygn och var inte helt med i huvudet, vilket gjorde att jag inte fick gruppen helt och hållet med mig. De var lite avvaktande och passiva, men väldigt uppmärksamma. Jag borde ha använt mer övningar och interaktion, för att undvika att gruppen känner att jag vill få dem nånstans de kanske inte vill gå.

Nästa gång kommer den pedagogiska trollerilådan vara fullpackad!

Work that outfit!

This winter-stay in Beirut is coming to an end. With me and Caspar (juggler) a period of more intense training for the team has started. The process of interviewing team-members and representatives of centers and NGOs for a later evaluation has begun. Circus material has been delivered and started to come to use. The appartement has been further equipped for more trainers and guests, arriving soon after I leave.

It has been an exciting time; introducing Caspar to a lot of new people and seeing how well he and they have handled that; developing the relations between us in the managing, artistic leading and administrative positions; finding forms for this new kind of project; even handling a small earthquake and avoiding demonstrators of opposing parties shooting at each other in the streets; seeing serious men in long beards and funny hats, addressing the masses, mixing messages of war and religion, holiness and power, justice and oppression.

(We all know who will lose in the end: Not me, not the silly hats or shiny suits, but the ones who already know they don’t stand a chance when the word is said, the declaration made.)

Inget litterärt mästerverk, men det här hände idag (Libanon)

Den här eftermiddagen i Beirut sitter jag på det snofsiga Café Lina’s, på den smala huvudgatan, bakom ett välvt hörnfönster med utsikt över tutande trafik och folkliv.

Idag var vi i södern. Vaknade upp bredvid Ibrahim och hans brorson Ali, på madrasser på vardagsrumsgolvet. Jag gick ut och hälsade på havet, kissade med utsikt, Ali gick till skolan med blå uniformsskjorta på, vi drack te medan föräldrarna skojbråkade och hotade med skilsmässa. Ibrahim fotade sin gamla pappa, som poserade och sträckte ut tungan och sen låtsat högtidligt tände en cigarrett i fotoblixtarnas sken.

Vi tog en kollektivtaxi (‘servees’) in till Tyr för att köpa en röd leksaksbil till en systerson. Av en slump träffade vi systern med son på gatan och gick tillsammans till leksaksaffären. Vi gjorde några andra små inköp i butiker på de smala gatorna intill fiskehamnen och sen tog vi minibuss till Kasmieh.

I den lilla träningshallen i det inofficiella flyktinglägret Kasmieh hade Caspar redan satt igång träning med killarna från lägrena runtomkring. De jonglerade med käglor och pratade om träningsvärken från akrobatiken igår. Ibrahim och jag käbblade om vår baseline-study och jag var tvungen att gå ut ett tag. Sen gick jag in och tog min blodtrycksmedicin (som i en gammal komedi, där en rödbrusig person hetsar upp sig och genast måste ta ett piller för hjärtat). Men vi kom överens. Vi lämnade gruppen för att ta oss till Beirut och på vägen mötte vi Kamal, som lyckats sluta tidigare på bygget i ett annat läger, kom på sin moped och oroligt undrade om träningen var slut. “Ingen fara”, sa vi och han fortsatte den sista biten till hallen. De här ungdomarna satsar allt de har på oss.

Nu är jag som sagt i Beirut och ska ta en titt i kassaboken. Caféet har fyllts på med kostymgubbar och välfriserade damer. Någon röker cigarr. Jag har lock för öronen.