The magnificent Circuna project in Lebanon has really gotten a good start, with the selection of 15+ beautiful Palestinian circus-youth. We now train them for six days in a hall in Borj el-Barasjni Camp, in southern Beirut. The pics say it all.

A local trainer – Sharif, who usually teaches theatre at the American University – has volunteered to train the group in Nov-Dec.

Muhlenweg, Bokel, Schleswig-Holstein, Deuchland.

Jag försökte elda i kaminen utan att väcka de andra. Elden har redan slocknat nu, men vi ska ändå upp snart, öppna dörren till den här ombyggda cirkusvagnen, mot hästhagen, där morgonhimlen blänker i vattenpölarna. Vi kommer att äta frukost i köket med stort fönster mot soluppgången. Äta gröt med majsmjöl, hirs, fluffad äggvita, havregryn mm. Han som med stor omsorg varje morgon lagar till detta underverk, till sina barn och nu till sina clowngäster, har dreadlocks och är skulptör, gav mina fötter en akupressur-behandling igår och planerar att anlägga en stor sjö där hästhagen nu är.

I två dagar har jag hjälpt de nya Tyska Clowns Ohne Grenzen att sätta ihop sin första turné-föreställning. De ska till Rumänien och spela på barnhem. Det blev några klassiska trios med statusskillnad, ett stort orkesternummer, enhjulingskaos, ko-klocke-konsert, diabolo, jonglering och mycket dragspel. Vi repar i den lokala gymnastiksalen, på gångavstånd från den gamla kvarn som dreadlocksmannen och clownen Heiko byggt om till ett hem, ateljé och cirkus-idyll.

Samma dag som jag flög hem från Beirut, uppträdde jag på krogen Landet vid Telefonplan, på RFSL-tidningen KomUt!s lilla release-partaj. Jag gjorde första och sista texten från “Djupt…” och det var kanske inte det bästa text-valet. Det var för stämningskrävande och subtila texter för att jag skulle kunna göra dem bra i sorlet från restaurangen. Jag levererade mest texten, utan mycket inlevelse. Men folk gillade ändå.

Världens Barn är en stor tv-sänd insamlingsgala. Clowner utan Gränser är en av organisationerna som får pengar från den (bara lite, första året). Världens Barn ger ut en novellsamling, med kända författares kortare texter. På en kick-off tillställning läste jag en av novellerna, för publik. Jag hade valt Moa Martinssons “Knapparna”, som utspelar sig i Moas torp, där hon bodde med sina fem söner, i fattigdom, på 20-talet. Hon försöker få ihop kläder till sina barn, så att de kan gå på “barntemplets” festkväll före Jul. Hon har skrivit en av de små pjäser som barnen ska spela. När det saknas byxor syr hon om sin kjol, men hittar sen inga knappar. Det löser sig tillslut och de kommer till festen.

“Barn från de allra fattigaste hem fick spela teater, fick vara något, fick läsa vers för publik, fick vara med i gemenskapen.”

Den var så bra för den påminde mig om att det inte alls var länge sen den fattigdom som sveriges bistånd går ut på att bekämpa, fanns här. Och den beskrev så bra de värden CuGs verksamhet går ut på att skapa. Jag blev tårögd när jag läste, för jag har träffat så många av de där barnen och sett deras ansikten när de blir sedda, upplivade och inspirerade.

Igår föreläste jag på Örebro Universitet, för psykologistuderande, om HBTIQ, tillsammans med transgenderisten och fotografen Del la Grace Volcano. Vi höll på i sex timmar, visade bilder och film, förklarade ord, berättade om lagar, vände saker upp och ned. Det gick bra. Det är lite läskigt att tänka på hur lite undervisning blivande psykologer får om icke-heterosexuella, transpersoner och intersexuella. Den här gången var det, som ofta, ett student-initiativ som ledde till att vi blev inbjudna. Men vi står rustade om något annat universitet hör av sig.