Pelle Hanæus

Jag var i Beirut, Libanon i ett par veckor, för att starta upp Clowner utan Gränsers treårsprojekt Circuna. Saxat ur dagboken:

Landade igår. I Beirut landar man alltid på natten, om man inte har råd med dyra flygbiljetter (eller flyger via Paris och inte får med sit bagage - hata hata). Cypern och Medelhavets östra stränder glimmar av ljus. Prutar på taxiresan och kommer till det nästan tomma hotellet. Sover.

…bevistar minneskvällen för massakern i Sabra-Shatila, i en stor teater i det s.k. Unesco-palatset.

…tillbaks till Beirut och Shatila för möte med ungdomscentrets chef, Abu Mujahed. Han uttrycker, som vanligt, en passionerad kritik av aspekter av livet med utländska NGOs, bidragsberoende, kortsiktighet i projekten, etc, men han är en skön man och vi tror vi lyckas få honom att inse poängerna med Circuna och han lovar samla ihop några kanske lämpliga ungdomar i nästa vecka.
På kvällen hinner vi möta föreståndaren för ett center i det Beirut-nära lägret Borj el-Barashni, där vi hoppas göra workshop i oktober. Samtidigt hälsar vi på fransmännen från Serious Roadtrip, som efter att inte ha släppts in i Palestina nu kört hit. Vi ser deras fina show, på något som har varit eller ska bli en påfartsramp till en bro.
Lätt utmattade duschar vi på hotellet och äter god mat 10 meter från havet. 28 grader varmt.

Beddawi Camp, utanför Tripoli i norr: Här finns många av dem som flytt lägret Nahr el-Bared och situationen är svår, med tiotals familjer boende i ett klassrum, tex. Skolstarten försenad till mitten av oktober.
En grupp ungdomar hade samlats i ett av centren och Ibrahim och jag presenterade projektet och intervjuade 13 personer, för att se vilka som verkade mest lämpliga att bjuda in till workshop i oktober. En glad överraskning var att vi mötte killen som vi såg sminkad till clown på affischer på vår första turné, 2005. Han jobbar för en lokal NGO nu och vill gärna vara med. Självskriven. Vi hittade fler möjliga, men förstod att vi måste göra mer för att få tag på de bästa.

Generalsekreterare Kenneth Hotz med prästen och frugan Ewa anslöt sista veckan och vi tuffade runt tillsammans. De kändes bra att människor från min vardag ser miljöerna jag kommer till, så att det finns folk som fattar att prata ut med. Ewa är dessutom sertifierad coach och gör oss alla i projektet mycket nytta med sin närvaro och empati. På bilden intervjuar hon Ibrahim för någon kyrkoblaska. Vi sitter på en tjusigt café i Beirut. Allt är inte slum; det orkar en inte.

För övrigt innehöll veckan diarré och en bilbomb som dödade 9 (bla syrienfientlig politiker) och skadade ett 20-tal.

Skönt att vara hemma. Nu blir det fika på Copa!