Pelle Hanæus

Snabbinkallad idag till CampX i Köpenhamn – en av danska staten nystartad teater, vars särart är att den cureras (leds konstnärligt) av någon som får uppdraget i två år och då helt kan sätta sin prägel på arbetet. Denna första period heter Curatorn Ditte och hon har bl a anställt svenska Farnaz Arbabi som regissör till en ungdomspjäs som heter Normal. Den ingår i teaterns 100 queera dagar. En annan del av detta queera är en workshop om normalitet, för skolbarn, som skådespelare ska leda. Som en del i förberedelserna för denna workshop arbetar gruppen med crossdressing. Jag inkallades på Farnaz rekommendation att guida dem under detta spännande.

När jag landat och tågat och promenerat till Teater Zeppelins lokaler, förbi horgatan och dildobutikerna, i ett gammalt tegelhus med stor teatersal, hittade jag skådespelarna i färd med att klä på sig andra kön. De sminkade sig, klistrade små skägg, spände på sig bh-ar, kammade peruker, etc.

Vi åt lunch tillsammans, delvis i karaktär och jag formulerade några av poängerna med att jobba med begreppet genus och hur crossdressing hänger ihop med detta. Detta för att få en liten teoretisk grund att trilla ner på, när en har för roligt med det praktiska.

Sen undersökte skådespelarna sina nya kroppar och upplevde genus på nya sätt. De tog sina uppgifter på stort allvar och jobbade fint och hårt på den lilla tid vi hade tillsammans. De var mycket övertygande och uttrycksfulla och precisa i sina uttryck och fick avsluta med några improvisationer som undersökte sexuell laddning, klasskillnader, objektifiering, att ta plats med rösten, mm.

Efter workshopen fick jag tid att fika med Farnaz och scenografen Jenny Kronberg (även hon inhyrd från Sverige, där hon t.ex. gjort Utvandrarna med Farnaz).
Vi pratade teater och min avsaknad av ”på riktigt” på svenska scener, där Utvandrarna var ett bra undantag från det ringa kända, det blygsamma viljandet, den avsaknade berättelsen. Och där Stockholms Stadsteaters Djungelboken är ett exempel på intressanta men tomma uttryck. Mina åsikter.

Vi pratade lite KUNQ också. Jag kom på mig med att ha glömt av den verkliga orsaken till att KUNQ inte finns nu. Det beror ju inte på att ungdomarna blivit för gamla och därför försvunnit iväg ut i rymden, utan på att Ungdomsstyrelsen och Allmänna Arvsfonden avslog våra bidragsansökningar, när vi till slut bestämt oss för att hörsamma omgivningens uppmaningar att ta vår teater ut till gymnasiepublik. Jag dagdrömmer om författande av ett upprop där kända queervänliga kulturpersoner uttrycker sin saknad och upprördhet över att KUNQ saknas på radarn. Vi behövdes, trots att ingen visste det förrän vi fanns. Och vi behövs lika mycket än. Unga dör av saknad, sorg, desperation och ensamhet. Ekande smärta i vakuum i urvuxna barnkammare, skolkorridorer och omklädningsrum.

Detta var en del av min tisdag. Den här veckan rockar.