Pelle Hanæus

Just nu går det att läsa min text om en afton på Dramaten, som jag skrivit för den feministiska tidskriften Bang på denna sida: BANG!

Jag hade givit texten rubriken “Dramatenön”, som en blinkning till Killinggängets dramatenföreställning “Drömmen om herrön”, men redaktionen gav en annan rubrik och hittade på en ingress. Från början var texten längre och handlade mer om min position i förhållande till det upplevda. Efter att ha frågat mer erfarna skribentvänner valde jag att rensa.

Här är några strukna delar av texten:

Det som fick mig att fantisera om att ställa mig upp och ropa tilldrog sig nyligen på Östermalms nationalscen. Ljushylta musor dansar klänningsutstyrda i taket. I publiken på parkett ser jag två personer med icke-nordiskt utseende. Vi leker Bullerbyn och ”Swing it, magistern!” i ett förgyllt artonhundratal.

När jag är på den här teatern känner jag mig ibland som vid besök hos rika, äldre släktingar – lite spänd och obekväm och hysandes en viss oro inför de scener som kan komma att spelas upp. Alla är med och spelar på den här teatern, tänker jag; de på scenen och de i foajén och de som möts vid hissarna i personalentrén. En del av skådespelarna spelar så bra rollen av sig själva som skådespelare som spelar en roll, att oinvigda inte märker att de härmar varandra. Det hörs ibland konstiga ljud från detta hus och unkna lukter sipprar ut, men uppe i taket jobbar Apollon oberört vidare med sina nymfer. (Detsamma gäller för flera teatrar – något med osynliga maktstrukturer i teatervärlden gör att vissa i andra sammanhang oacceptabla beteenden accepteras.) Trots detta återvänder jag till Östermalm och är väl glad att min rika äldre släkting ändå finns där. Även jag tjusas väl av glansen och en dag får jag kanske ärva någon silverpjäs.

Jag gick på samma dagis som teaterchefens döttrar. I min bästis trappuppgång stod det Hasse Ekman på dörren till en liten övernattningslägenhet. Jag har regissörer och skådespelare i släkten. Jag har sysslat med teater sen jag var fem. Redan som väldigt ung var jag invigd i den värld som alla på parkett och balkong förväntas leva i. Jag inser det nu, när jag tänker på den där kvällen på teatern: Jag är kulturelit. Jag har inte fattat det förrän nu.

Jag ser för övrigt hoppfullt på att Kgl Dramatiska Teatern har en ny chef. Jag tror att hon gör stordåd för teatern. Högst upp ses Joanna Rubin Drangers porträtt av Marie-Louise Ekman.

Den feministiska kulturtidskriften Ful bad mig skriva nåt om inspirationen till att starta Kunq och komma med tips till andra som vill arbeta aktivistiskt med kultur. Se nästa nummer för texter av fler aktivister som Ful vill uppmärksamma.

“Min inspiration till att starta Kunq kom västerifrån. Min dåvarande man (Wilson Michaels) invandrade från USA 1996 och tog med sig kunskap om rasism och vithetsnormer från universitetsstudier och erfarenheter där. Här i Sverige, där vi levde väldigt öppet som svart-vitt bögpar i teatervärlden, hade queer teori just börjat spridas. Vi började se hur olika sorters utanförskap kunde hanteras med hjälp av den queera teorins problematisering av normen.

Vi märkte hur lite homo-teater som spelades i Sverige, jämfört med i USA. Vi tyckte att de få homo-roller som fanns på svenska hetero-scener gestaltades på ett ofta ytligt sätt. Heteronormen regerade, utan att begreppet ens fanns.

Vi var båda nyutexaminerade från skådespelarutbildningarna vid New York University, respektive Teaterhögskolan i Malmö. Jag hade dessutom utbildning till dramapedagog. Våra utbildningar var naturligtvis inspirerande för oss och de gav oss både verktyg och självförtroende att börja förverkliga våra framväxande idéer om teater med andra perspektiv. Att vi var så välutbildade var en förutsättning för att kunna göra det vi gjorde. Utbildning är viktigt!

1999 startade vi den queera teatern Komonq i Stockholm. Vi fick kontakt med gay-teatern About Face i Chicago och inspirerades mycket av deras ungomsprojekt. Jag följde uppdateringarna av projektets internet-dagbok och fick idéer till hur ett liknande projet i Stockholm skulle kunna organiseras.

I samma veva utbildade jag mig till skolinformatör för RFSL. Det gjorde att jag kom i kontakt med andra engagerade bögar och flator. Dessutom träffade jag en massa ungdomar, på väg att komma ut.

Jag upplevde det som en enorm kulturell fattigdom att det inte fanns någon ungdomsverksamhet för HBT-personer i Stockholm (eller i hela Sverige, vad jag visste). Gruppen unga HBT-personer var både väldigt utsatt och helt osynlig. Internet var nytt och hade börjat ändra förutsättningar för ungdomar att stärka sina identiteter i utanförskapet, men det fanns inga fysiska platser som var säkra eller uppmuntrande.

En annan inspiration var de få öppet homosexuella teaterarbetarna i Stockholm. Det är viktigt att framhålla att minsta lilla öppna arbåge, fotknöl och örsnibb är inspirerande för den som, liksom jag, söker näring i sitt eget växande, sin egen alltid pågående komma-ut process. Jag sökte ett sammanhang som kunde hjälpa mig att förstå vem jag är, på fler sätt än heterovärlden erbjuder. Det var nog min främsta drivkraft.

Karin Erika Johansson och jag bestämde oss för att sjösätta ungdomsteaterprojetet Kunq. Vi annonserade i RFSL-media och via internetsajterna Sylvia och Sylvester och samlade våren 2001 en grupp ungdomar till ett första informationsmöte på RFSL-Huset på Sveavägen. Till hösten startade Komonq en studiecirkel hos ABF och sen arbetade vi oavlönat med gruppen en kväll i veckan i ett år. Året avslutades med en föreställning i Pridefestivalens seminariecenter, inför jublande publik.

De hjältemodiga deltagarna i Kunq-gruppen var sedan tillräcklig inspiration. Att följa hur de utvecklades och hur de stärktes av varandra var fantastiskt. Det framväxande queer-communityt i Stockholm uppmuntrade oss och vi skapade till slut en säker plats att växa på.

Hur gör en?

Dra lärdom av andras erfarenheter. Läs en bok. Fundera ordentligt på hur mycket du är beredd att satsa och planera efter det. Kosta på dig att tänka långsiktigt och ta dig tid att skaffa finansiering, lämpliga lokaler, mäktiga supportrar, eller vad du nu kan behöva. Var tydlig med vad ditt syfte med aktivismen är, så att du inte lägger energi på sånt som inte leder mot syftet. Formulera konkreta mål, som går att uppnå. Stanna upp ibland och utvärder hur det går med målen. Fira det du uppnått. Justera målen om det gör det möjligt att lyckas. Arbeta inte för mycket ensam, men se till att ni som arbetar tillsammans vet hur mycket ni kan satsa, så att ni slipper känna er svikna av varandra. Gör sånt du är bra på, så blir kampen roligare.

Idag inspireras jag av personer som i kraft av sina tydliga värderingar och prioriteringar kan höja sig över sina sammanhang. Det kräver mod att riskera att bli utesluten, då ens värderingar och handlingar utmanar andras rädslor och oreflekterade ståndpunkter.

Jag tackar Kunqarna, som höll ihop och kom överens och vågade så mycket de inte visste att de kunde. Tack till de namnkunniga queera personer som alltid uppmuntrade oss och med sin närvaro skänkte projektet betydelse. Tack till publiken, som vågade komma, skratta, gråta och bli mera till, tillsammans.”

Hej Helena Lindblad!

Efter att ha sett Hairspray-premiären och som förtrogen med situationen för svenska artister med icke-europeiskt utseende är jag besviken på hur du helt utelämnade den del av ensemblen som inte är vit i din recension i DN idag.

Även bildredaktören för kulturdelen lyckades osynliggöra den icke-vita delen av ensemblen.

Det blir konstigt med en så svennig recension som din, med tanke på musikalens handling, i kombination med hur nästan helvitt det svenska kulturlivet är. Något medvetande om och ansvar för sakernas tillstånd kan ändå en recensent ha.

Gladys del Pilar och delar av ensemblen bjöd på en show-stopper, som kunde ha letat sig in även i den politiskt mest omedvetna recensents text, tänker jag.

Hur tänker du om hudfärg och makt i svenskt teaterliv? Du menar i texten att “rasintegration” (problematiskt ordval - indelning av människor i biologiska “raser” är en rasistisk uppfinning och “integration” utmanar inga maktordningar) inte känns jätteaktuellt (”Nja”). Kan det bero på att du är vit och tror att du skriver för bara vita läsare? Om du tänker att t.ex. audition-scenen med Seaweeds lillasyster är inaktuell eller svensk kultur främmande, behöver du bara prata med några svenska musikalartister med brun hudfärg, eller med några högutbildade invandrare från Mellanöstern. I tv-showen i Hairspray är en dag i månaden “Negerdag”. I Sverige idag verkar rasismen på subtilare sätt; Subtilt nog för Sverigedemokraterna att ha en god chans att väljas in i riksdagen nästa år. Såna som du har makt att påverka medvetenheten hos många människor. Jag tycker du borde ta varje sådan chans.

Jag tänker att “shame” bör alla känna, som ges tolkningsföreträde pga sin hudfärg och inte bemödar sig att söka andra perspektiv än sina egna bekväma vita medelklass-diton, när de beskriver och värderar den gemensamma verkligheten.

Ett boktips är Oivvio Polites “White like me”! (En tunn svensk bok på svenska.)

Jag tycker att det är problematiskt att svenska teatrar sätter upp amerikanska musikaler utan medvetenhet om den politiska och kulturella kontext de skapats i. Resultatet denna gång blir löjeväckande för den som är något så när insatt i amerikansk musikaltradition, inom-amerikansk kulturkritik, medborgarrättsrörelsen och “camp” kultur. Det potentiellt subversiva kavlas ut till oigenkännlig hetero-kommers-mys.

Jag förstår att ditt uppdrag är att möta en bred allmänhets förståelse av det som recenseras, men nånting lite mer insatt och politiskt relevant önskar jag att du bidragit med. Även det lättsamma har ju politiska effekter. För en del männsikor känns de effekterna inpå huden.

“Hemma hos oss är varje dag Negerdag” - Seaweed

Med vänliga hälsningar,

Pelle Hanæus
Skådespelare, regissör och Adjunkt vid Teaterhögskolan i Stockholm

Skjuter min far framför mig i rullstol i områden i mellanrummen mellan stadens senaste erövringar och återstoden av parken. Han får mina hörsnäckor instuckna i öronen och protesterar inte. “Biltvätt!”, läser han på en skylt. Vi stannar för yoghurt vid macken.

Tuck & Patti spelar för pappa. Comfort me. I need someone to comfort me. You see, all my illusions have been shattered, crumbled down in smoking glass…

Pappa säger, “Snygga tjejer här”. Han gillar tegelhusen vid viken också. Han gillar dem igen på tillbakavägen. Vi rullar förbi blommande koloniträdgårdar och över rostiga järnvägsspår.

Love flows like a river, sjunger Patti. Even rivers sometimes part. Och pappa minns inte mina fjorton år av kärlek och besvär, som just har tagit slut. Med pappa finns mest tillfälliga referenser. Jag kan ge honom tillfällig komfort. Och han ger mig tillbaks. Det är skönt.

Citaten är från CDn “Chocolate Moments” med Tuck & Patti.

Ten lovely students have been admitted to the masters program “Laughter without borders”.

The first plans of an expedition to Moldova in October have been made. The planning of the courses, the making of a schedule and the invitation of guest-teachers have comenced! All from my lovely hammock on Tynningö, in the Stockholm archipelago.

Later in this week: The Swedish Theatre Biennal in Borås and the Clown Nose Day on Skansen.