Byteatern: Vem tar hand om hösten?

Vem-tar-hand-om-webbilden

Illustration av Joanna Rubin Dranger

I februari 2019 har min pjäs “Vem tar hand om hösten?” premiär i ett klassrum fullt av sexåringar, någonstans i Kalmar Län. Jag regisserar detta värmande verk för Byteatern.

Skådespelaren Edvin Bredefeldt kommer att spela pjäsen, som handlar om läraren Adam och hans möte med ett ett nytt skolår, efter en särskilt varm och skön sommar.

Föreställningen innehåller sånger, varav en helt nyskriven, av grammisvinnaren Emma Nordenstam.

I pjäsen passerar årstiderna revy, och på scenen står en stor årstidsbild, som illustratören Joanna Rubin Dranger har gjort (se ovan).

Här kan du se mer om detta!

Lars dagbok har haft premiär och spelas i Lund, våren 2019

Fotograf: Klara G

Fotograf: Klara G

Premiären på “Lars dagbok” av Kristian Hallberg gick jättebra och jag spelade tre utsålda föreställningar på Påfågeln i Stockholm, i november 2018.

Nu har vi ett speluppehåll p.g.a. regiuppdrag på Byteatern i Kalmar. Men sen spelas föreställningen i Lund, för samtliga elever i åk 5, den 11-15 mars och den 1-4 april 2019. Det blir 20 föreställningar på Stenkrossen.

Workshops for the performing arts

Varsågod att anlita mig som workshopledare eller talare på temat genus och jämställdhet och gestaltning. Passar olika verksamheter, även utanför scenkonstområdet.

Sofia Björkman, VD, FamiljenPangea (designbyrå): ”Workshopen med Pelle var både utbildande och inspirerande, väl avvägd med föreläsning, konkreta övningar och interaktion med gruppen. Den gav oss en gemensam kunskapsgrund, möjlighet att på djupet reflektera över våra egna värderingar och tillsammans fundera kring hur vi vill jobba framåt.”

Kristian Berg Jåtten, Den Nationale Scene, Bergen: “Pelles workshop skapade fruktbara och intressanta samtal i vår grupp om hur vi tänker på kön och identitet. Hans generösa sätt att vägleda oss skapade utrymme för reflektion.”

Click on the blue links below, for presentations of workshops!

Gender, Equality and full potential

Genus, jämställdhet och full potential – info

Gender aware acting

Since 2003 I have given workshops on Gender aware acting. These are some of my partners:

Sweden: Teaterhögskolan i Malmö, Teaterhögskolan i Stockholm, Teaterhögskolan i Luleå, Högskolan för Scen och Musik, Operahögskolan, Dalateatern, Scenkonst Sörmland, Friteatern, Trappan, ATR, 2Lång.

Norway: Den Nationale Scene, Teater Innlandet and Høgskolen i Nord-Trøndelag (HiNT)

Finland: Teater Viirus

Georgia: Royal District Theatre

Turkey: Anadolu University and Tiyatro Boyalı Kuş

Rwanda revisited

As one can see if scrolling down to a post from March 2011, I visited Rwanda with Clowns without Borders and masters students, six years ago.

This time, I’m here representing Assitej, an international children’s theatre organisation. (I’m on the Swedish board.) We’re here to do research and make plans for a future project, about Gender Based Violence (GBV). We enjoy lectures from representatives of The Ministry of Family and Gender, The Police and a men’s organisation. I contribute with a workshop on gender and social norms. The participants come from our partner organisation, Mashirika Performing Arts and Media Company, and friends. And a journalist from the government run daily newspaper, The New Times. (There is no free press in Rwanda, which is a shame!)

We sit and plan with Hope and Sam from Mashirika, and draw up plans for an educational theatre project for 2018. My college, Niclas Malmcrona, will start working on the application when we return home. We hope for funding from the Swedish Institute, who funded our planning visit here.

Planning projectIMG_3012

After one day of excursions, and visiting the Genocide Museum, I’m alone in Kigali for three days. Fortunately, I have reconnected with my acrobat friends from my last visit, and hang out with them. Such a joyous bunch, and great acrobats, jugglers, etc! We decide on making a theatre workshop for them, and Mashirika lends us their roof-top rehearsal space. We work on relaxation, on being here and now, on doing “as if”, rather than showing. They guys are so eager to learn, to develope, and they are great students.

I return to a colder Sweden, with renewed friendships and a hope to come back, again!

IMG_0100IMG_0101IMG_3088

IMG_3081

Dumma jävla mås och En dramatikers dagbok

Fällandet av Blekinges största blodbok

Fällandet av Blekinges största blodbok

Jag arbetar nu med en pjäs, en monolog, som är inspirerad av Lars Noréns dagböcker och därför läser jag dem. Nyss fattade jag att den blodbok som finns i pjäsen på riktigt står i Stureparken i Stockholm, där Lars Norén gått förbi och sen skrivit om det i sin dagbok. Monologen är skriven av Kristian Hallberg, som också skriver pjäsen jag regisserar i Köpenhamn i höst, samt skrivit pjäser som nyss haft premiär på Malmö Stadsteater, Unga Klara och en som snart har premiär på Folkteatern i Göteborg. Frida Röhl är konstnärlig ledare på Folkteatern i Göteborg, liksom tidigare Lars Norén. Hon har även regisserat pjäsen “Dumma jävla mås”, som är en modern variant av pjäsen “Måsen”, och jag såg den förstnämnda på Stockholms Stadsteater igår kväll. Jättebra.

”Dumma jävla mås” innehåller flera fiktionslager, t.ex. att karaktärerna kritiserar moderna versioner av ”Måsen”. Roligt. De tilltalar även publiken och ställer frågor till oss. Meta-teater kallas det väl och är något som just Stockholms Stadsteater excellerat i de senaste åren, med flera pjäser där rollerna fått skådespelarnas namn, etc.

Lars Norén skriver i dagboken att han är förälskad i en mycket yngre kvinna, Kirsti, en norsk skådespelare som har en man som heter Eirik. Eirik är nu chef på Dramaten, efter att ha flyttat till Stockholm för att vara chef på Stockholms Stadsteater (vilket han var i några månader bara). Snart har Lars premiär på en ny pjäs på Dramaten. Kirsti arbetar nu på Stockholms Stadsteater och spelar i pjäsen ”Dumma jävla mås”.

Lars Norén regisserade ”Måsen” för flera år sen, på Riksteatern. Lars Norén ville då att Kirsti skulle spela rollen Nina. Istället blev det en annan jättebra skådespelare som spelade den rollen, med sin f.d. pojkvän i rollen som pojkvännen.

Igår spelades rollen Trigorin av en skådespelare som liksom sin roll lämnat en relation med en skådespelande kvinna för en lite yngre dito. Den som spelade rollen Konstantin är konstnärlig ledare för en fri teatergrupp. På en stor branchtillställning blev han måltavla för kritik av sin konst. Jobbigt.

Jag ville tipsa rollen Konstantin, när den bad publiken om råd om hur den skulle få rollen Nina att älska honom igen, att läsa Lars Noréns dagböcker, för där framgår det att livet går vidare och att man kan bli ihop med en annan skådespelare istället, som också är underbar; att livet erbjuder så många lustiga möjligheter och att det är hemskt dumt att avsluta det på egen hand. (Istället var jag tyst och hörde en äldre kvinna i publiken tipsa Konstantin om att ge Nina ett noga utvalt äpple, för det hade hennes man, som nu satt bredvid henne, gjort på deras andra dejt och de hade nu varit tillsammans i 36 år.)

Sammanfattningsvis noterar jag att vi lever i ett litet, litet teaterland, att det kan vara både spännande, jobbigt och elakt att hänga ut privatsaker i offentligheten, att den som spelar metateater öppnar dörren för gränslösheter och att det finns mycket smärta som teaterfolk gräver i, och nu även jag i.o.m. denna text, och jag är inte så säker på att det är bra för hälsan. Men i slutänden verkar alla inblandade ändå ha det ganska bra, vara vänner, eller åtminstone samverka fredligt och göra bra scenkonst och liksom ånga på, på ett härligt och livfullt sätt. Precis som 11-åringen Lars i monologen som jag hoppas kunna spela för glatta livet, snart.

Inspiration in Sigtuna

I was asked to do a talk about my training and career in the field of performing arts, for the theatre- and film students at Sigtuna Folkhögskola (community college), just north of Stockholm.

First of all, we established that all of the aproxiamtely 40 people in the room, except one, had seen me on TV as the character “Henrik” in the Vintergatan series. So I had to talk about that. (And pose for pics afterwards…)

I also touched on my route to theatre, from high-school, to getting a role in a TV drama as an 18 year old, which paid for my six months in Vancouver where I auditioned for the acting programme at SFU, etc, etc… As a teenager, I didn’t know there was such a thing as Teaterhögskolan, or that there were theatre programmes at community colleges. Young people do need insights into the various ways to a career on stage or behind it, to better know what is possible and right for them.

I spoke about my years doing expeditions to areas of crisis, with Clowns without Borders, and I spoke about the important “Gender on stage” project I was part of, at the four theatre academies in Sweden.

Inspiration went both ways, I hope!

Directing Forced Entertainment at Riksteatern

September 2016

I co-directed Forced Entertainment‘s “De omöjliga möjligheternas hus” for the Swedish National Touring Company, Riksteatern, with the smart, very funny and talented actors Ana Stanisiç and Linn Grøder Bjørnvik.

Fridge poster

Forced Entertainment is a Brittish performance group, founded some 30 years ago by a group of friends from university, relocating to the industrial city of Sheffield. The group is and has been hyped in continental Europe for several years, and has meant a lot for the development of performing arts, with it’s own take on performance, anti-theatre, and comments on the theatre tradition. They have their own style.

The big challenge for us at Riksteatern was to translate that style, developed by a specific group of individuals over a period of 30 years, to something our actors could perform, in a way that kept the attention of our 6-9 year olds in the audience. With great guidance from FE’s Terry O’Connor and their collaborator, the lovely director and clown Pascale Petralia from Belgium, we found our own version, not too different from the original.

It was such a joy to be allowed into an already existing artistic universe, with a magic room, projections and a music score already in place. And it was beautiful to see how the young audiences were pulled into the fiction, the fairy tale; how they responded to our suggestions of imagination; how they wanted to play.